Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. Den 23 april 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290
MISSIONSFÖRBUNDET. 2.
JESUS UNDER DE FYRTIO DAGARNA.
Av pastor Fritz Peterson.
I.
Våra fyra evangelier äro som ett stort
bildergalleri, där vi få följa Jesu jordelivs olika
-utveckling. Först se vi lionom som det lilla barnet i
Betlehemsstallets krabba. Vi se honom hyllad
av vise män. Vi se honom i gamle Simeons
armar. Yi se honom vid tolv års ålder i templet.
Vi se honom genom dopet i Jordan invigas till
sin frälsaregärning. Vi se honom frestas i
öknen och vinna en härlig seger. Vi ha talrika
bilder från hans tre arbetsuppfyllda verksamhetsår.
Vi se honom kämpa under stor ångest i
Getsemane örtagård. Till sist se vi honom sargad och
törnekrönt hänga på korset. Då det så oändligt
betydelsefulla segerropet: det är fullkomnat!
kunde gå över hans läppar, se vi honom böja sitt
huvud och överlämna sin ande i sin himmelske
Faders händer. Så se vi hur han tages ned ifrån
korset och lägges i Josefs från Aramateas
klipp-grav. Vi se liur graven förseglas och romerska
soldater ställas som vakt kring densamma.
Men vårt underbara bilderalbums sista bild är
icke den förseglade graven, vaktad av romerska
soldater. Vore det så, vore ej Jesus Kristus vår
rätte Frälsare. Hur underbara än de bilder äro,
vilka vi redan sett i vår Frälsares liv, så återstå
de bilder, genom vilka, som aposteln Paulus
säger, Jesus är med kraft bevisad vara Guds Son
allt ifrån uppståndelsen från de döda. Rom 1: 4.
Det är bilderna av honom, som för sina lärjungar
genom många säkra bevis tett sig såsom levande
efter utståndet lidande, då han under fyrtio dagar
lät sig ses av dem och talade med dem om Guds
rike. Apg. 1: 3. Det var svårt för Jesu lärjungar
att tro, att Jesus skulle dö. Intet annat än den
bittra verkligheten kunde övertyga dem om detta
faktum, om vilket Jesus dock många gånger
hade talat. Men sedan de sett honom dö, kunde intet
annat än verkligheten övertyga dem om att han
vore uppstånden. Han gav dem, som Lidvas säger,
många säkra bevis därpå under de fyrtio
dagarna, då han lät sig ses av dem och talade med
dem om Guds rike.
Låtom oss då stanna något för de bilder, vi ha
av Jesus från de fyrtio dagarna. Dessa bilder
betyda så oändligt mycket för oss. Men den
upp-ståndne Frälsarens uppenbarelse under dessa
dagar betydde oändligt mycket även för Jesu första
lärjungar. Jesus ville därigenom förvissa
lärjungarna om att han verkligen levde, att hans
kroppslighet var annorlunda än förut, hade en
annan form av tillvaro ocli därför måste vara
annorlunda beskaffad. Han ville ge dem en fast
försäkran om att hur förvandlad han än var, var
hans sinnelag, hans själ och ande desamma som
förut. Han ville avvänja dem mer och mer från
hans synliga och sinnliga närvaro, så att de måtte
bli mottagliga för ett andedop, för lyftning och
hänförelse för Jesu sinnelag, tänkesätt, liv och
ande såsom andliga krafter bland allehanda
människor.
Jesus gjorde till synes mer för sina lärjungar
än han från början hade lovat dem. Han hade
sagt dem att han efter sin uppståndelse skulle
möta dem i Gallileen. Men hade han gått dit
och väntat, att de i tro på hans ord där skulle
möta honom, hade han väl fått vänta förgäves.
Han måste först som den gode herden söka upp
sina förskräckta får, samla dem och förvissa dem
om att ban besegrat döden och nu kunde
frambära liv och oförgänglighet i ljuset. Han
uppenbarar sig därför på uppståndelsens dag vid fem
olika tillfällen.
1. För Maria från Magdala, Se Joh. 20:1—17,
Mark. 16: 9. Maria hade kommit med de andra
kvinnorna till graven. Då hon fick se stenen vara
bortvältrad från gravöppningen, skyndade hon i
sin iver till Petrus och Johannes. Då dessa
undersökt graven, gingo de hem, men Maria stannade
kvar ensam. Hon förmådde väl ej gå längre. Hon
hade i sin kärlek till Mästaren dött vid den grav,
vars tomhet så förskräckte henne. Men där
möter henne den uppståndne. Jesu hälsning och
Marias svar ge oss innebörden i sann
gemenskap med Frälsaren. Den består i två ord:
Maria — Mästare. Det var, som någon sagt, ej bara
hennes huvud, händer eller fötter, som hette
Maria. Det var hela hennes personlighet. Från
hjässan till fotabjället, kropp, själ och ande, hette hon
Maria. Allt kallades av den uppståndne. Allt
trädde genom Marias svar- i hans tjänst.
Där ha vi en bild av de älskande, känsliga
Maria-själarna, för vilka Jesus ännu oftast och
mest uppenbarar sig i andekraft och med inre
sällhets välsignelser. Dessa känslofulla själar —
ytterst känsliga för såväl sorg som glädje, lätt
hänförda av såväl det ena som det andra — dessa
med starkt utpräglade religiösa anlag, dessa som
stå så nära gränsen av överdrift och svärmeri,
de äro dock prästinnorna vid gudaktighetens
härd, underhållande den levande, glödande,
andliga värmen i en församling, ett samhälle eller
en vänkrets av Jesu lärjungar. Se vidare en bild
av samma slags själar i en annan Maria, Luk.
10:39,2. Joh. 12:3,7.
Ibland de manliga Jesu lärjungar var
Johannes den som mest liknade sådana själar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
