Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. Den 23 april 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MISSIONSFÖRBUNDET.
3.
DET STÖRSTA.
1 Kor. 13:1—13.
Det största är kärleken, ty Gud är kärleken.
Han är icke tron eller hoppet. Om Gud kan
icke utsägas att han tror eller förtröstar. På
vem skulle han förtrösta? Icke heller kan om
Gud utsägas att han hoppas. Han äger allt och
ar salighetens Herre. Men den som tager
kärleken, det vill säga lusten att giva och att frälsa,
samt lägger den i närheten av Gud, finner i
nästa ögonblick att Gud och kärleken hava
blivit ett. Gud är kärleken.
Det största hos Kristus är också kärleken. Han
var sådan i tron, att han har blivit trons
begyn-nare och fullkomnare. Han var också sådan i
hoppet att han väntade paradiset och
framhärdade intill döden, ja, intill korsets död. Men
störst var han i kärleken, ty däri var han Guds
härlighets återsken och hans väsens avbild. Han
hade samma gudomliga lust att giva allt sitt och
att frälsa allt levande.
Det största hos Guds barn är också kärleken.
Tron tillhör deras andliga liv. Hoppet håller
dem vid handen under vandringen. Ingendera
kan undvaras. Men kärleken är det innersta i
fromheten. Ty den är själva föreningen med
Gud och med Kristus och med bröderna. Tron
är alltid ett behov av hjälp och betyder alltså
en åtskillnad mellan Gud och själen. Hoppet
är en förbidan på avstånd och sträcker sig mot
något som själen icke ännu äger. Men kärleken
är att besitta och att vara förenad till ett med
den älskade.
Så bliva de då beståndande, tron, hoppet,
kärleken, dessa tre; men störst bland dem är
kärleken. Sam. Stadener.
2. För de övriga kvinnorna som varit först vid
graven. Matt. 28:1—10. Här ha vi påskdagens
andra uppenbarelsebild. Vi ha redan påmint om
det ärende, dessa kvinnor hade, då de tidigt, på
morgonen gingo till Jesu grav. Deras möte med
ängeln vid graven gav dem ett nytt ärende. Det
var, då de i lydnad gingo med det ärende, som
Jesus mötte dem på vägen. Deras ärende fick en
ännu mera trosviss klang. De hade nu fått det
av den uppståndne själv.
I denna uppenbarelse ha vi bilden av det
förhållandet, att Jesus kommer med stor andlig
välsignelse, med förnimbar kraft av sin närvaro just
till verksamma, tjänande själar, sådana som dessa
kvinnor voro — Marta-själarna i Jesu
uppståndelsehistoria. Jfr Luk. 10:40,41. Sådana
be-ställsamma, omtänksamma människor äro ock för
Jesus lika kära och viktiga. De äro vedbärare till
eller glödbärare från gudaktighetens härd. Så
dana äro ock de vise männen (Matt. 2:1—11),
Nikodemus och Josef från Arematea (Joh. 3:1—
21, 19:38—40), Sackeus (Luk. 19:1—10) m. fi.
3. För Simon Petrus: Luk. 24:34, 1 Kor.
15:5. Obeskrivligt rörande, hjärtegripande, är
det att läsa om Jesu möte med Simon Petrus. Det
hade varit mörka stunder för Petrus ända från
det tillfället, då han, träffad av Mästarens ömma
blick, gick ut i mörka natten och grät bittert.
Vem kan tälja de tårar, som under tiden
runnit ned över hans väderbitna kinder? Var det på
det sättet, som hans förbindelse med den älskade
Mästaren skulle sluta? Hur fruktansvärt svårt
måste det icke ha varit för Petrus att se sin Mäs-
tare dö utan att han blev i tillfälle att framstamma
en bön om förlåtelse för sin förnekelse. På
påskdagsmorgonen får han en särskild hälsning
(Mark. 16:7). Han behövde ensamhet för
att tänka, vad den hälsningen månde
innebära. Där i ensamheten, osedd av allas ögon,
möter honom Jesus. Vilket sammanträffande! Vilket
samtal mellan Mästaren och den förkrossade och
förgråtne lärjungen. Icke ett ord är det berättat
av detta samtal. Det mötet utgjorde väl en sådan
själserfarenhet, en sådan stund i ens livshistoria,
som icke bör och icke kan avslöjas för
allmänhetens, icke ens den religiösa eller kristna
allmänhetens blickar.
Vi ha här bilden av Jesu
försoningsmeddelel-ser, hans uppenbarelse i uppgörelse, i förlåtelse
och frid, åt en förkrossad, en ärligt
upprättelsesökande själ. Jmfr 2 Sam. 12:13, Ps. 51:8—12,
32:3—7, 85:9, Luk. 7:47—50, 2 Kor. 7:10, 11.
4. För de två Emmauslärjungarna. Luk.
24:13—31. Var kunna vi väl finna en mer
älsklig bild än denna? Hur lockar icke Mästaren,
ännu för dem okänd, fram, vad som rörde sig i
deras hjärtan? Vilken skrifttolkning gav han
dem ej, då han begynte att genomgå Moses och
alla profeterna och uttydde, vad i alla skrifterna
var sagt om honom. Han vann sitt syftemål. De
bjödo främlingen att bli deras gäst. De hade fått
brinnande hjärtan. Deras ögon öppnades men så
var han åter försvunnen. Men hans uppenbarelse
hade gett dem för mycket att behålla för sig
själva. I sena kvällen, fastän de hade orsak att vara
trötta, ilade de iväg med den glada nyheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
