Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. Den 23 april 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 LO MISSIONSFÖRBUNDET.
För predikanter och
övriga intresserade.
Är en religionslös moral omöjlig?
Föredrag — i sammandrag — hållet i
Missionsskolan, Lidingö, av docent Torsten Bohlin.
Denna fråga: »Finnes en moral utan
religion?» är måhända, ej något problem för oss. Vi
behöva dock vara insatta i frågan, då vi för
andra människor skola klargöra förhållandet mellan
moral och religion. Vi måste kunna visa dem,
vilken betydelse religionen har för moralen. En
människa, som ej har en religiös övertygelse,
behöver ej vara omoralisk. Vi äga kännedom om
personer, som ej erkänt kristendomen men som
ändock varit hovsamma, uppoffrande och
kärleksfulla. Därför är dock ej problemet löst.
Andra faktorer såsom medfödda vanor och
föreställningar spela in. Jag vill här påpeka något,
som kallas anonym kristendom. Den består däri,
att ehuru man ej har namnet äger man saken,
äger »anden i evangeliet».
Men frågan är, om en moral utan religion
konsekvent kan göras gällande. Denna fråga
sammanhänger med spörsmålet, om det finns något,
som är rätt, och något som är orätt. Är det
månne så, att förhållandet mellan rätt och orätt
är som förhållandet mellan fult och vackert? Vad
den ena säger är fult, säger den andra är
vackert. Detta är ju en smaksak, och sådana skall
man ej diskutera. Eller finnes något, som är
obetvingat och tvingar människan under sig?
Inom den moderna filosofiska etiken finnes en
rad av tänkare, som vilja uppställa ett allmänt
sedligt bud. Det kan vara nödvändigt för oss
att veta, att dessa försök att skilja religion från
moral är ej bara kristendomsfientlighet utan ett
försök att finna sanningen om dem båda. Då
vi söka lösningen, ha vi blott två möjligheter.
Har ej moralen sitt fäste i Gud, måste den ha
sitt fäste i människan; hänför den sig ej till
Gud, måste den hänföra sig till människan.
Detta är en grundläggande sats. Frågan är då,
huru man i människan skall kunna finna en
allmängiltig sedlig lag.
Det finns två riktningar, som söka besvara
denna fråga. Den ena riktningen säger, att
moralen är något hemlighetsfullt, som dock ej
hänför sig till religionen. Den andra riktningen
säger, att moralen liknar en snöbeklädd bergstopp,
som då man ser den på långt håll ser ut att vila
på skyarna, men då man kommer närmare visar
sig ha sin jordiska grund. Så är moralen en
förädling av natur och drifter. Särskilt i denna
senare riktning få vi att göra med sådana
människor som ställa sig utanför kristendomen.
Jag vill ej här komma med några allmänna
påståenden utan vill i stället angiva grunden
för dem. Den åskådning, som hänför moralen
till naturlivet, finna vi särskilt lios de engelska
filosoferna, främst Stuart Mill. I sina skrifter
utvecklar Stuart Mill, huru människan ej bör
sträva efter största möjliga lycka för sig själv.
Hon skall i stället vara oegennyttig och tänka
på mänsklighetens bästa. Vi fråga då: Om ej
människan ser någon högre vilja än sin egen,
varför skall hon då ej sträva efter sin egen
förmån utan andras? Jo, säger Stuart Mill, därför
att vid sidan av andra drifter finnes den
altruistiska eller oegennyttiga, som säger: »Du skall
ej taga hänsyn till dig själv». Vi fråga vidare:
Om man har två slags drifter, varför skall man
då följa den oegoistiska? Den egoistiska är ju
lika faktisk som den oegoistiska. Han kan ej
svara annat, än att det är gott för människan att
följa den osjälviska driften. Vi kunna, dock ej
föreskriva en människa att anse något vara
gott, utan hon har själv att avgöra det. Så är
det ju också med människans estetiska liv. Mai.
kan ej säga till en person: »Du skall tycka mera
om musik än om friluftsliv».
Denna konflikt sökte Spencer lösa. Han
besvarar frågan så: Människan skall följa den
osjälviska driften, därför att denna är produkten
av en lång andlig utveckling, genom vilken hon
låter sitt eget intresse sammanfalla med andras.
Den ram, inom vilken hennes intresse rört sig,
har utvecklats mer och mer. Först var det
familjen och sedan vänkretsen, därefter nationen och
ytterst mänskligheten. Människan bör handla
osjälviskt. Detta enligt de gångna släkternas
erfarenheter av vad som är bäst. Denna insikt är
samvetet, och den får människan i arv.
Detta är ett mycket intressant och
skarpsinnigt försök att bestämma, varför den osjälviska
driften skall segra över den själviska. Då man
reflekterar över denna teori, finner man likväl
att den har sina svårigheter. Samvetet blir blott
ett psykologiskt tvång. Då man fått klart för
sig, att det blott är ett arv, gör man sig fri
därifrån och samlar sina egna erfarenheter. Det
visar sig vara utan etisk giltighet och blir blott
en smaksak, om människan vill följa detta eller
gå sin egen väg.
Denna konflikt sökte Höffding lösa. Han
utgår från, att moralen har ej blott en utan
två principer. Han säger »Handla så, att
du vinner största möjliga välfärd för största
möjliga människoskara». Denna princip måste
motsvaras av en bestämd sinnesförfattning, som
är en känsla av osjälviskt intresse eller sympati.
Man kan säga, att denna Höffdings s. k.
objektiva princip icke är något objektivt, ty vad är
mänskligheten? Den är ej någon mystisk enhet
titan förhåller sig till individen såsom havet till
vattendroppen. Havet består av vattendroppar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
