Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. Den 23 april 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 LO MISSIONSFÖRBUNDET.
sade: »Kristendom har satt in två ord i vårt
språk, nämligen ’brand’ och ’framåt’». Alltså
mänskligheten har ett förnuftigt mål, som Gud
verkar för, men som också är betingat av
människorna. Detta är Guds viljas herravälde eller
hans rike. Vi ha fått principen i evangeliet.
Metoden och moralen i Jesu andeliv äro förebilder
för vårt liv. Så bör livet levas. Nu kan man
invända : »Detta är riktigt, men om moralen bygges
på ett sådant liv, som bäres av religionen,
binden en moral i andra hand. Det blir en
hetero-nom moral, som slavar under en annans vilja.»
Denna anmärkning visar, att man ej förstått
kristendomen, ty å ena sidan visar den på en
övervärldslig fordran, å andra sidan är det så, att
Gud lagt ned evigheten i människans bröst. Det
finnes nämligen en värld, som är högt över
människan, mot vilken hon är jord och aska. Men
också hos henne finnes en gnista från denna
värld. Till denna anknöt sig Kristus, då han sade
till kvinnan, som man tänkte stena: »Gå och
synda icke härefter.»
Vi komma här till en viktig tanke, särskilt
för alla »predikare», nämligen den att
kristendomens innehåll är ej något extra, som spränger
det mänskliga. Då vi predika tro, så betyder det
ej att kalla människorna ut från det mänskliga
till något annat, utan det betyder att kalla dem
från det undermänskliga till det sant mänskliga.
Huru förfinat ett människoliv än må vara — så
länge det är främmande för Gud, är det
under-mänskligt. Guds uppenbarelse avslöjar det sant
mänskliga. Den moral, som grundar sig i Guds
vilja, är den sant mänskliga. Guds vilja
motsvarar människans innersta väsen. Så se vi,
att det är genom gudsuppenbarelsen, som
moralen finner sin norm. Endast genom
gudsuppenbarelsen finner den också sin drivkraft.
Guyau har rätt, då han säger, att människan
skall giva ut sig själv, men han har dock aldrig
funnit källan till denna osjälviskhet. Denna
finnes hos kristendomen. Luther påvisar den, då
han talar om huru kärleken »väller fram»
frivilligt från det inre livet.
Jag står här inför ett antingen eller. Säger
jag, att jag ej tror på Gud, kan jag ej heller tala
om någon verklig moral. Jag kan ej fordra, att
människorna skola handla efter en och samma
sedelag, utan var och en får handla, som han
själv vill. Däremot om jag tror på Gud, om han
har blivit uppenbarad i mitt inre, då har jag
funnit den förnuftiga vilja, som människan bör
handla efter. Detta är ej någon lagträldom utan
vägen till salighet; tillvarons innersta är
salighet.
Då moralen står och faller med kristendomen,
kan det se ut, som om den stode på dålig grund.
Den har dock en säker grund, nämligen Gud.
Vi kunna dock ej med logiska slutledningar be-
visa det gudomliga. Men säga vi, att moralen
står och faller med kristendomen, måste vi
också säga till de människor, som förneka den
gudomliga världen, alt de måste taga
konsekvenserna av denna förnekelse. När vi så få
människorna att inse, att vi utan gudsuppenbarelsen
stå vid kulturens »ragnarök» kunna vi vädja till
deras eget inre, och vi kunna klargöra för dem,
att religionens problem måste för dem bli ett
personligt problem. Därmed ha vi också satt dem
i rörelse mot evangeliet.
Söndagsskolans övre
avdelning.
Israel i Egypten.
Text för söndagen den 26 april: 1 Mos. 46: 1—7;
47: 7—12.
I dagens text få vi se, liuru hela Josefs släkt
anländer till Egypten, dit inbjuden av Josef, såsom vi
läste förra söndagen.
I. En godhjärtad son.
Josef var icke nöjd med att han själv hade fått det
bra. Han ville, att hans fader och hans bröder, skulle
få det bra, även de. Han tog dem till sig och lät dem
bo i den bästa delen av landet, v. 11—12. Där
försörjde Josef dem alla. Han praktiserade det fjärde
budet. Han är härutinnan ett gott föredöme för oss
alla. Unna andra lika gott som oss själva. Ej bliva
själviska människor, som slå allt under sig själva men
icke låta andra få del av frukterna. Vi skola göra
gott mot alla. Vi skola framför allt tänka på våra
föräldrar. Huru hava de icke arbetat för oss. Vad
ha de ej offrat av tid och kraft för oss. Det är vår
plikt att hjälpa dem i den mån vi det kunna. Känna
vi vår plikt? Göra vi vår plikt?
II. En gudfruktig fader.
Jakob offrar åt Gud på resan ned till Egypten. Han
lyssnar till Guds röst och talar med Gud. Han står
sålunda ii nära förbindelse med Gud. Det är att vara
gudfruktig. Äro vi i levande förbindelse med Gud?
Tala vi med Gud? Höra vi hans stämma i tiden?
Offra vi något på Guds altare? Jakob kallade sitt liv
för en vandringstid. Han var ju en nomadfurste. Men
han var gudfruktig, och för en sådan är livet en
vandring emot ett himmelskt land, ett härligare land är
det fruktbara Egypten. Vi äro vandringsmän, vi ock.
Veta vi alla målet, mot vilket vi gå? Äro vl alla
inne på den rätta stigen, den smala vägen? Ha vi
lyssnat till den kallelse, som når oss i tiden,
kallelsen från den himmelska världen, kallelsen att bliva
himmelrikets medborgare? I alla händelser, som tima
i vårt liv, är det Gud, som kallar oss, Gud som ropar
oss vid namn. Förstå vi detta, då nöd och prövningar
möta oss på vår väg? Det är Gud som talar till oss.
För allt detta skola vi tacka Gud, offra på hans
altare. Men huru skola vii kunna bringa Gud vårt tack?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
