Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21. Den 20 maj 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 ",’2
MISSIONSFÖRBUNDET.
blir därför mycket enformigt och långtråkigt
särskilt för de yngre, som äro mera i behov av
förströelse. De söka ju roa sig bäst de kunna.
Om ej annat så söka de i smyg hänga
pappersgubbar, tyglappar, hönsklor och dylikt på
ryggen på varandra, och det behöves ej mera, än
att någon går omedveten om att han bär en
dylik prydnad, för att de franska damerna skola
lia det otroligt roligt och alldeles kikna av
skratt. I matsalen är det ofta ett fasligt tjut
rentav, emedan någon, sig omedvetet, har ett
dylikt påhäng. Vi trivas mycket dåligt i hela
denna omgivning och vänta efter Shanghai. Vi
använda tiden så gott vi kunna med att läsa och
sova. Jag har bland annat läst »Ungdomens
bok», och det var ju ej för tidigt.
Måltiderna äro ju en omväxling i
enformigheten. Men vi ha endast två mål om dagen, ett
Id. halv tolv och ett kl. halv sju. Stiger man
upp vid sjutiden på morgnarna, kan man få
kaffe eller te med en eller ett par
smörgåsskivor till, och fast man snart vämjes vid det sura
brödet, så med tanke på de långsamt
framskridande timmarna till halv tolv trugar man
gärna i sig en skiva.
I Colombo kom en ung amerikan ombord. När
han fick höra, att vi voro missionärer, spred
sig ett ljust leende över hans ansikte. lian hade
varit lärare i en missionsskola på Ceylon och
skulle nu resa hem till Amerika via Kina och
Japan. Det var för oss bra roligt att träffa
honom. Då man under ett par tre veckor ej mött
en människa, som man kunnat ha några
gemensamma intressen med, då sätter man värde på
ett dylikt sammanträffande.
Tacka Gud för goda vänner ocli trogna
grannar!
När jag nu skriver detta, plöja vi ej längre
Indiska oceanen. Vår färd går uppför den
stora Jangtse-floden. Yi hava således de stora
haven bakom oss och närma oss resans mål. Går
allt, som vi hoppas, få vi fira nyårsafton hos
våra vänner i Wuchang. Om vi sedan
omedelbart kunna fara upp till Kikungshan, vet jag
ej. Olika rykten om tillståndet i de trakterna
hava nått oss, en del lugnande, en del oroande.
Av meddelande, som nådde Shanghai just
innan vi lämnade den staden, befarade vi, att
möta trupper redan på resan till ITankow, men
hittills ha vi ej sett till några.
Vår resa har i stort sett varit god. En del
dagar har det stormat åtskilligt, men man kan
ju ej vänta att under en tid av trettiofem dagar
få ha bara lugnt väder. En dag på det
kinesiska havet var kanske den svåraste. Det var
något rent av överväldigande att se den stora
ångaren kämpa med elementen. Vågorna drevos
av stormen mot dess 6 våningar höga sidor och
slogos till vit fradga, som yrde vitt omkring.
Det dånade och dimdrade, som om åskor
dundrat ocli det knakade och gnisslade i trävirkets
fogningar. Nu och då var det, som om jätten
gjorde sig redo till ett våldsamt språng. Den
reste fören hisnande högt. När språnget var
taget och fören dök ned igen, stod vattnet i
höga kaskader å ömse sidor om densamma.
Den som ej varit i tillfälle att bese en
havsångares inredning kan knappast göra sig en
föreställning om den lyx och prakt, som där är
utvecklad i första klass. Sista kvällen på Andre
Lebon gjorde jag en visit till första klassen,
emedan där skulle hållas en konsert, vartill vi
andra-klassare också voro inbjudna. Golven i
salongerna äro belagda med finaste mattor och
all inredning ytterst elegant. De rymliga
trapporna äro ock mattbelagda men passagerarna
behöva ej göra bruk av trapporna, om de ej
vilja. Det finnes en fin hiss, som går genom fem
av våningarna.
Här blev jag avbruten i min skrivning av
larm och hojtande, och jag måste ut och se, vad
som stod på. En båt står på grund, och vår
båt skall stanna för att söka hjälpa den loss.
Det var ledsamt! Utsikterna att få fira
nyårsafton hos vännerna i Wuchang bli mindre för
varje timme, som vi fördröjas. Nåja vi få väl
låta oss nöja, som det blir. Vi ha Gud, vi ha
varandra och vi ha hälsan, så vi hava mera
anledning att tacka än att klaga.
Den 31 komma vi till Hankow kl. mellan
två och tre på e. m. säges det, och jag avslutar
därför mitt brev nu, så att jag kan posta det så
fort vi äro framme. Lovad vare Herren, dag för
dag bär han våra bördor. De mina förena sig
med mig i de hjärtligaste hälsningar.
. Broderligen
K. A. Fernström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
