Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. Den 28 maj 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MISSIONSFÖRBUNDET.
371
HURU DE HAVA DET I OST-TURKESTAN.
Utdrag ur privatbrev.
Missionär fröken Elsa Andersson på kvinnomöte.
Vår missionär i Ost-Turkestan G. A. Ahlbcrt
har för införande sänt oss en del utdrag ur
privatbrev från ett flertal turkest anmissionärer. De
giva en god inblick i deras arbete där.
En av de nya missionärerna skriver om resan:
»Jag tyckte verkligen bättre om vägen x>å
andra sidan Leh (den svåraste delen av vägen) än
den första delen, och det var riktigt med saknad,
jag sade farväl till mittr tält. Gud tog vard om
oss och förde oss lyckligt till vår resas mål. —
Jag är så glad att vara i Kashgar och känner
mig riktigt hemma här nu.»
En annan skriver: »Ja, det var en gruvligt
intressant resa. Jag skulle inte ha något emot
att göra om den igen, i synnerhet om jag fick
vara lika frisk.
Mottagandet här var mycket festligt. Miss
Wingate sade, att det är endast de kungliga och
vi, som bli »knäppta» så ofta. John Andersson
och Khälil akhond från Jengi-Hessar mötte oss
mellan Poskam och Karghalik. Och sedan kom
Judith, Roberntz och Nyström samt en del
församlingsmedlemmar ett stycke utanför Jarkend.
De sjöngo, bjödo på frukt och togo oss i hand
med båda händerna och sade »salam» och
»har-masla» (välkomna). Närmare staden kommo
Gerda och Elin samt en del av barnen och
gjorde sammalunda utom att de bjödo på kaffe i st.
f. frukt. Sedan bar det iväg till stationen genom
basaren, vi »pärängi» först, och sedan alla
kärrorna med de infödda under ett fasligt skrammel.
Jag såg en gubbe, som lyfte handen och sade:
»Ja, Allah.» Och jag undrar inte på det.
På stationen voro skolbarnen uppställda, så att
de bildade häck, som det visst så fint heter. Du
undrar väl inte på att jag sträckte upp mig mer
än vanligt; och min gamle uttröttade häst gjorde
också sitt allra bästa för att se så bra ut som
möjligt. Barnen sjöngo något, som jag antar var:
»Härlig är jorden».
»Gränslöst roligt var det i alla fall att komma
tillbaka hit till Kashgar. Överallt ute bland
folket är det bara snälla, vänliga människor.
Redan i Japchan mötte jag folk, som kände mig
och önskade mig välkommen tillbaka. Och de
strama handlandena i basaren kommo från alla
håll och hälsade första gången, jag var ute.
Första torsdagen jag var i Kashgar, måste jag ut i
basaren förstås. Och kära, aldrig kunde jag tro,
att det skulle kännas så att komma tillbaka hit.
— Det är rakt märkvärdigt, så man kan tycka
om detta folk, ju mer man lär känna det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
