Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23. Den 4 juni 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 ",’2
MISSIONSFÖRBUNDET.
Valhalla.
Med stort intresse har jag tagit del av, vad
tidningarna haft att berätta om den nya
Missionskyrkan Valhalla oeh dess invigning. Jag var så ofta
i den »urgamla» lokalen dels som åhörare, dels
som predikant. Då man tänker på det gamla
trånga rummet, där »själva väggarna ibland
svettades», då vi voro församlade och hade ’härliga
frälsningsstunder — kan man annat än glädjas
över, att verket, Guds verk, gått så väldeliga
framåt ? Jag gläder mig storligen däröver. Ty av
Herren är det. Missionskyrkan Valhalla är ett
av de många tecken på, hur Guds ord vinner
härliga segrar i vår mitt. Det går beständigt framåt.
Aldrig tillbaka. »Herren en segrande fana oss
givit.»
Första gången jag talade i Valhalla var de sista
dagarna i augusti 1882. Vi voro några, stycken,
som skulle ut över Bottenhavet — till Finland,
Ryssland och Kaukasien. Vi voro med av de
första Förbundets missionärer, som skulle ut åt
det hållet. Endast Höijer och Högberg voro före.
Nu var det avskedsmöte för oss i »lilla Valhalla.»
— ett härligt, uppfriskande möte. Vi buro med
oss över hav och land glada minnen och goda
intryck från det värmande mötet. O, dessa
avskedsord och avskedsmöten! Vad de leva länge i
missionärens rörliga och pliktuppfyllcla liv!
Så kom jag åter till Sverige 1884 på sommaren.
Min vistelse blev i månader på Sundbyberg.
Under tiden tjänade jag ordentligt Luterska
Missionsföreningen i Stockholm, då jag ej var ute på
resor i landet. Ofta var min tur i Valhalla.
Det var synnerligast ett möte från den tiden i
den gamla-, kära lokalen, som aldrig går ur mitt
minne. Det var en söndagskväll. Vi hade
»efter-möte». Så småningom avlägsnade sig de flesta.
Gaslågorna hade skruvats av här och var i
lokalen. Men där var en ung man som hade svår
kamp. Vi voro några stycken samlade omkring
honom. Genom varierande ord och satser sökte
vi om varandra nödga honom, att han skulle
lämna sig åt Kristus, innan det bleve för sent. Men
inte ville han falla på knä och inte syntes våra
ord vilja bita på honom. Han hade tagit studen-
en stämningsfull sång- och musikstund. Därvid
förekom bl. a. violinsolo ocli solosång av pastor
M. Gustavsson, korta missionskildringar av
missionärsparet Nilsson, Åmål, samt sång av
musikföreningen.
Det ena som det andra, och icke minst
vännernas på platsen omtanke och kärlek, skänkte
varje mötesdeltagare minnet av angenäma och
rikt välsignade mötesdagar i Brålanda.
Mikael.
ten i Uppsala, sade han. Han förbannade det
första glaset av starka drycker, som han höjde till
sina läppar. Nu var han en fallen stackare. Inte
ett öre till härbärge för natten. Mest, sade lian
nu, grämde det honom, att han skrivit en bok
över orden: »Ho vet om fänadens ande far uppåt
och människans nedåt etc.» Vi sade honom att
det fanns nåd hos Gud för de största syndare.
Kristus både ville och kunde frälsa honom. Och
min mamma, sade han, stod på bryggan och grät
över mig, då jag drog till Uppsala.. Med hårda
ord sade jag: »Ni må gärna stå där och gråta.»
Allt hade nu sammanskockat sig omkring
honom. Mörkret var stort. Kampen svår. Slutligen
fingo vi honom att falla på knä. Och det blev bön.
Rätt vad det var, utbrast han med hög röst,
skälvande av gråt oeh kamp: »O, Gud, om det icke
finnes frälsning för mig, så låt golvet rämna och
låt mig fara- levande ned i helvetet.» Kampen var
över. Blicken blev ljusare. En broder gav
honom pengar till natthärbärge. Vi skildes åt. Vad
skulle fortsättningen bli?
Jo, på måndagen sökte han upp mig på
Sundbyberg. Samma dags afton var det bibelsamtal
hos doktor Burström. Många voro samlade. En
härlig afton var det. Sammanskott gjordes för
den unge mannen, så att han skulle få respengar
hem. Vi skildes återigen. Jag har aldrig sett
den mannen sedan. Men efter några dagar fick
jag ett brev ifrån honom. Däri sade han bland
annat: »Min hemkomst kan bäst beskrivas med
Lule. 15 om den förlorade sonen.»
Många förlorade söner och döttrar funno sin
Frälsare i den gamla Valhalla-lokalen. Det
liksom kännes litet underligt, att den minnesvärda
samlingslokalen icke mera finnes till. Det gamla-,
det traditionella liakar sig fast vid en från en
svunnen’tid med ljusa, glada minnen. Men det
sista husets härlighet är större än det första.
Många frälstes i det gamla. Låt- oss bedja, tro
och hoppas, att ännu flera skola frälsas i det
nya. Det give Gud! Låt oss nitälska för själars
frälsning — bröder, systrar!
Joh. Sköld.
Ödeshög. [| Bibelskolans högtidliga avslutning
hölls söndagen den 19 april. Immanuelskyrkan
var fullsatt av intresserade åhörare. Efter sång
och hälsningsord höll pastor Carl A. Brolin
lektion med sina elever, 14 till antalet, varefter
dessa knäböjande mottogo Guds välsignelse
genom församlingens förbön. Efter bönestunden
sjöngo eleverna: Frälsare, tag min hand, etc.
och minnesord gåvos av flera bröder.
Ordföranden frambar församlingens tack till pastor B.,
till vilken ock överlämnades en dyrbar
minnesgåva. Kören medverkade. Smakfull dekorering
höjde stämningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
