Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. Den 18 juni 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
426
MISSIONSFÖRBUNDET. 426
omfattning bliver det mindre möjligt för
ledningen att följa med och övervaka det hela.
En större fara äro dock de inre motsättningar,
till vilka tecken icke saknats ibland oss. Det
behöves för oss alla särskilt i sådana tider en
stor Guds nåd, broderlig kärlek och
fördragsamhet, om ej därvid stora värden skola
förloras. Må ingen under sken av
renlärighetsnit hårt döma den broder, som avviker från
det vanliga tänkesättet i teologiska och
närliggande spörsmål, och ej heller må någon
taga de fria grundprinciper, efter vilka
Förbundet är uppbyggt, till täckmantel för en frihet,
som saknar stöd i de heliga skrifterna. Får
blott kärlekens och fridens ande vara rådande,
skall allt gå väl.
Förbundets folk behöver icke minst i
sådana prövningens tider träda nära det kors,
där gudomlig kärlek triumferar över all
ondska och synd. Där kan allt, som är ojämnt och
krokigt, jämnas ut, där kunna alla sår läkas.
Där lära vi mildhet och ödmjukhet, och där
finner vårt hjärta ro.
Hälsande och välkomnande Eder alla,
ombud och övriga deltagare, förklarar jag
härmed Svenska Missions-Förbundets
fyrtiosjunde Generalkonferens öppnad. Vile Guds
välsignelse över oss alla!
VETEN ATT I ÄREN ÅTERLÖSTA
Konferenspredikan av J. N y r é n vid Förbundets årshögtid 1925.
Text i Petr. 1: 18, 19.
Veten! Ett ord med klang i denna tid.
Skada blott att det vetande, som aposteln här vill
befrämja och som är det betydelsefullaste av
allt, ofta åsidosattes av människor. Till och
med hos på Herren troende odlas det vetandet
allt för litet, enär vi lätt skatta åt den gängse
seden att sysselsätta oss mer med yttre
företeelser av kristendomen än med själva kärnan i
densamma.
Veten att I ären återlösta, säger aposteln i
sitt maningsord till de troende i
förskingringen. Och det ordet behöva även vi erinras om.
Av naturen äro vi vredens barn. Vi voro helt
i syndens, dödens och djävulens våld. Och
därtill kom det fäderneärvda levnadssättet, vilket
han nu särskilt påminner om. Det hävdvunna
är en förfärande makt, en boja som binder så
nånga och hindrar dem att mottaga frigörelse.
Men I ären återlösta, heter det. Det var ett
fullbordat faktum, som de hade att besinna.
Det var något så avgörande i deras liv, att de
aldrig fingo förgäta det. Profeten manade
Israel att icke förgäta den brunnsgrop, ur vilken
de blivit uppdragna. Så få ej heller vi glömma
bort, vad var och en kunnat vara, om ej
återlösningen i Kristus Jesus kommit oss till del.
Paulus kände detta djupt och bekände: Av
Guds nåd är jag, vad jag är. Denna känsla är
hälsosam även för oss att leva i.
Denna återlösning eller lösköpning hade
skett med Kristi dyra blod, såsom med blodet
av ett felfritt lamm utan fläck. De voro alltså
dyrt köpta. Förgängliga ting, silver eller guld,
räckte här ej till. De hade blivit lösköpta från
synden, döden och djävulen samt från det
fäderneärvda levernet med ett värde som var
omätligt. Alla värden på jorden vore ej nog
för att lösa en enda själ, huru mycket mindre
då hela vårt släkte.
Det är inför återlösningens stora verk texten
ställer oss. Till Golgata, till foten av Kristi
kors för den oss. Den skänker oss en direkt
blick in i Guds fadershjärta, ty så älskade Gud
världen, att han utgav sin enfödde Son, på det
att var och en som tror på honom icke skall
förgås utan få evigt liv. I denna kärlek ligger
återlösningsverkets djupa och starka
grundval, och vad den förmår att bära visar oss
korset på Golgata. Ty Gud bevisar sin kärlek till
oss däruti, att Kristus har dött för oss, medan
vi ännu voro syndare. Och denna Guds
kärleks grundval förmår bära allt, ty, säger
Paulus: Han som icke skonat sin egen Son utan
utgivit honom för oss alla, huru skall han icke
ock skänka oss allt med honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
