Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. Den 9 juli 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
477 MISSIONSFÖRBUNDET.
460
TJUGUFEM ÅR I KONGO.
En blick tillbaka..
Av missionär C. W. Grahn.
I fara bland hedningar, i fara på floder, i
fara på land, men genom allt har Herren frälst
mig, och hittills har han hulpit.
Den 23 april 1900 landsteg jag för första
gången i Matadi. Föga anade jag då, att jag
just på Londe skulle få blicka tillbaka på en
tjugufemårsperiod i kongomissionens tjänst.
Lika litet anade jag, ätt en så lång tid skulle
givas mig. Helt naturligt passera ären i dag
med växlande bilder revy för minnena, som väl
till största delen äro leende men som även äro
skymda av tårar, förorsakade av både glädje och
sorg.
Livligt står i dag for mitt minne mina första
febrar, vilka jag måste lida på denna station.
Den första var ganska lindrig, den därpå
följande mindre angenäm med lite över 40 gr., väl
intet att tala om, men nog ändå när tungan
låder vid gommen och man endast får vatten
teskedsvis, att förorsaka suckan och pust. Yid
motsatta väggen ligger en kamrat, även han i
feber, och båda äro vi nedpackade till svettning.
På den tiden skulle man svettas i timmar. På
golvet sitter en liten svart »herpel» för att nu
och då ge oss en tesked vatten. Fönster och
dörr äro väl stängda. Åh, vad minuterna voro
långa och — filtarna tunga. Och vad man
längtansfull såg mot vattenglaset, vars innehåll var
som förbjuden frukt och väl även därför
förorsakade ännu mera trånad. En tesked vatten
nu och då, när feberglöden, brände, ingav den
känslan, att döden stod vid sänggaveln.
Kamraten i sängen bredvid, även han ny i landet,
frågade ibland: »Hur är det med dig Grahn!»
»Phu, jag tror jag dör.» Icke kände jag
språket, så att jag kunde sända pojken till
kamraterna, som voro på benen och vilka syntes mig
tämligen obarmhärtiga, som kunde låta en ligga
så där fruktansvärt länge och plågas. Det var,
som om ett berg hade legat över bröstet,
utpressande strömmar av svett. Samlande hela min
visdom i kongospråket försökte jag för den
svarte pojken göra förståeligt, att han skulle hämta
den vite, ty jag höll på att dö. Och nog förstod
han, ty han for som en pil ögonblickligen på
dörren och ut. I hastigheten glömde han stänga,
vadan luft kom in, som på samma gång gav lisa
åt ett sammanpressat bröst. Hela berget föll av
med ens, och döden försvann. På verandan
komma hastiga steg, och in kommer en av de äldre
missionärerna och säger: »Tror du, att du skall
dö?» »Ja, det kändes så underligt, men så fort
dörren kom upp, kändes det
bättre». »Åh», säger han,
»man dör inte så lätt» vilket
även ha*; visat sig vara sant,
ty i annat fall vore varken
jag eller någon annan längre
kvar. Värre febrar än den
ha väl alla här ute haft.
Sedan dess har jag flera
gånger, mänskligt sett, stått
vid gravens brädd, clå läkare
och kamrater trott mig
förlorad, men så har Herren
gripit in och ryckt mig ur
dödens famntag. Likaså har
han räddat ur fara på
floder. Vid ett tillfälle var jag
nära att drunkna i en liten
flod, ur vilken jag räddades
Missionärer och några gäster vid Londe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
