- Project Runeberg -  Missionsförbundet : illustrerad veckotidning för Svenska Missionsförbundet / Fyrtiotredje årgången. 1925 /
512

(1925)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. Den 23 juli 1925 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

512

MISSIONSFÖRBUNDET. 460

egentilgen skulle vara en vägg, har väl stormen
tagit, såvida den nu någonsin varit på sin plats.

Man kan oekså tänka sig en annan, efter
förhållandena i Kongo ganska naturlig förklaring.
I byn intill finns ett skjul utan väggar, där de
svarta hålla sina offentliga sammanträden. En
dag voro släktens yppersta, d. v. s. äldsta,
friborna män samlade till rådplägning, eller kanske
rättegång. Så kommer det en stormil med en
regnskur. Därinne i skjulet piskar den vreda
vinden obarmhärtigt neger adelns nakna ryggar
med tunga vattendroppar. De svepa in sig helt
oeh hållet i sina skynken, men på mindre än en
minut äro de genomvåta. Nu måste
hövdingarnas betjänter ut i regnet för att skaffa en lös
vägg från byns »gästgivaregård». (Det är inte
så svårt att flytta väggar och hus i Kongo).
Inom kort har betjäningen fått sig en kalldusch,
och noblessen sitter i lä bakom den hastigt
placerade väggen, men »gästgivaregården» har fått
en onaturligt stor dörröppning.

Nåväl, vi missunna ej domstolens ledamöter
skydd mot regn och storm, men det vore ju
ändå bra att få sova inom fyra väggar, då man
är ute oeh reser i vildmarken. När vi kommit
dit och stå där försänkta i funderingar, få vi
se en vägg komma gående nere från byplanen i
riktning mot oss. När den kommit närmare se
vi, vad vi från början trodde, att »väggens ben»
egentligen tillhöra några byinnevånare och att
de endast tillfälligtvis placerats under väggen,
för att hotellet skulle kunna bliva beboeligt. Men
det var märkvärdigt vad den där väggen passar
bra! Den har bestämt varit där förut. Jo-jo,
de svarta ha också ett samvete, och ibland tar
det t. o. m. överhand.

Det avsnitt av Kongo, om vilket vi tala,
befolkas till största delen av bakuni, en stam, som
är nära besläktad med folket på det äldre fältet
i Belgiska Kongo och som har ganska stor
intelligens. De sätta sin ära i att stå den vite nära.
Ganska vitt omkring kan man träffa på bakuni,
som lyckats vinna förmånlig anställning hos de
vita eller ock driva affärsrörelse för egen
räkning. Men de äro också högmodiga, styvsinta
oeh äresjuka. Att vinna deras tillgivenhet är
ingen lätt sak. Jag har mer än en gång varit
glad, att Loubetsi ej ligger inom bakunis område.

Bland dem har katolikerna arbetat sedan år-

tionden tillbaka. En för länge sedan nedlagd
katolsk missionsstation har legat vid
Missamis-sionié. Men även sedan platsen övergavs, ha de
ständigt fortsatt sitt arbete i trakten. Man
skulle alltså kunna vänta, att denna verksamhet
lämnat spår efter sig där i bygderna. Detta är
oekså fallet såtillvida, att man där träffar rätt
många, som bära en liten medaljong med en
madonnabild, vilket betecknar, att de äro
katolikernas anhängare. Somliga bära också radband och
krucifix. Men hedendomen har ej försvagats av
detta arbete. Bakuni ha sin avgudadyrkan
obeskuren kvar. T. o. m. de som »gå klädda» i
radband och krucifix, hänge sig obehindrat med liv
’och lust åt sin fäderneärvda gudsdyrkan oeh
blygas ej heller över en sådan dubbelhet. En
katolsk präst, som arbetat i dessa trakter,
beklagade sig för en fransk läkare på följande sätt:
»I 22 år har jag kämpat för detta folk, men det
ser ut att vara förgäves.» Katolikerna angripa
ej hedendomen i dess grundvalar, och då få de
in den i sin egen krets.

I området närmast Loubetsi träffa vi på en
annan stam, balumbu. Dessa bebo ett litet
skogsområde kring Loubetsi men i all synnerhet
trakterna väster om Loubetsi och Ntima samt nedåt.
Kakamoéka. De äro besläktade med bakuni, men
en del ord i deras språk röjer tidigare
förbindelser med bayaka vid Indo eller dem
närstående stammar. Till kynnet äro de mera
godmodiga än bakuni och mindre hänsynslösa i sin
självmedvetenhet. Som affärsmän äro de avgjort
underlägsna, men i stort sett torde de i
bildbarhet mäta sig med bakuni. Inom denna stam har
jag glädjen att räkna även några hedningar
bland mina trognaste vänner. Många äro de
bevis på rörande trohet, vi — min hustru och jag
— fått mottaga under vår vistelse vid Loubetsi,
även om orsaker till bekymmer saknats.

Tills vidare står dock hedendomen obruten,
men tecken tyda på att den redan fått kännbara
stötar. Att folket självt börjar fråga efter
evan-gelium oeh ej endast efter pengar, gåvor och
andra materiella förmåner är ett tecken till att
något nytt håller på att göra sig gällande. De
första exemplen härpå fingo vi bevittna kort
före vår avresa från Loubetsi. Där Guds ords ljus
får fortsätta att värma och lysa, där skall det
förvisso också segra. Detta är vårt hopp.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:07:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/missio/1925/0550.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free