Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. Den 30 juli 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MISSIONSFÖRBUNDE T.
523
ETT MEMENTO.
Dr J. D. Jones’ vädjan till sina ämbetsbröder.
Av sekr. Joh. Gustafsson.
Den kongregationalistiska frikyrkan är inte
längre ett ungt samfund. Åtskilliga
generationer ha redan passerat genom dess portar.
Följaktligen har den haft att genomgå åtskilliga
utvecklingsfaser och är förmodligen ganska vitt
skild från vad den vid sin upprinnelse var. För
närvarande torde den stå inför vissa skiljovägar,
som ehuru skenbart obetydligt avvikande från
den hittills gällande huvudriktningen, kunna
leda till av somliga allvarligt fruktade
konsekvenser.
Dessa funderingar å min sida föranledas
närmast — men icke uteslutande — av det föredrag,
som kongregationalisternas president, dr. J. D.
Jones, höll vid samfundets senaste kongress.
Föredraget har nu utkommit i tryck och är
mycket beaktansvärt även för predikanter inom
Missionsförbundet, varför huvudtankarna förtjäna
en plats i vår tidning.
Sedan dr Jones förklarat sig ivra för
»ordning, skönhet och vördnad» i gudstjänsten,
fastslår han, att predikan är det viktigaste i denna.
Han vill inte medgiva, att till exempel bönen
(i de kongr. gudstjänsterna bar man plats för
många och långa böner, dem pastorn beder)-på
något mystiskt sätt är något heligare än predikan.
Att å Guds vägnar tala till människor är icke
mindre högtidligt och heligt än att å människors
vägnar tala till Gud. Kristus giver sig själv åt
människorna genom det predikade ordet lika
verkligt som genom brödet och vinet i
Nattvarden. Det är Guds avsikt att genom, den dårskap
han lät predikas frälsa dem som tro.
Tendensen mot en rikare ritual på predikans
bekostnad är förkastlig. Om den kommer av be-
hovet att dölja en viss brist på tro på predikan,
kan pastorn så gott skriva »I-Kabod» (1 Sam.
4:21) över kyrkdörren, ty liturgi och en tunn
tiominuterspredikan skola aldrig göra en
församling till en makt att räkna med. Låt oss inte
glömma, att vi äro kallade att vara Kristi
sändebud, som skola besvärja människor att låta
försona sig med Gud.
Vältalighet och skolning äro stora och
dyrbara gåvor, men de äro icke nödvändiga för
skapandet av en god predikant. En person som
icke alls betraktas som en stor predikant, kaii
frambära det budskap, som skapar nya
människor och bildar nya församlingar. »Predikan
är sanningen framförd genom personligheten.»
Predikanten, det är en man, en verklig man, som
utifrån verklig erfarenhet frambär reala ting.
Vår tids religiösa människor äro inte absolut
bundna av samfundshänsyn. De söka sig dit,
där de »få någonting», det är, där de få mod
att möta livets besvärligheter och frestelser, få
hugsvalelse i sina sorger, visshet om förlåtelse
för sina synder och att Herren vakar över och
leder deras farofyllda väg. En rikare ritual kan
icke ge detta, endast predikan kan ge det.
Musik och rökelsedoft må verka lugnande på
känslorna— men ingenting är tillräckligt för
människans djupare behov utom Guds levande ord,
riktade till hennes moraliska själ.
Och den predikan, som svarar mot
människornas djupaste behov är evangelisk predikan.
Kristendomens egenart är förkunnelsen av ett
evangelium. Ocli evangeliet är icke goda råd,
det är goda budskap. Ocli det centrala i
evangeliets glada och goda budskap är förkunnelsen
gon gärning från människans sida är utesluten.
Den förut allmänna förekomsten i våra kretsar
av sådana dop ansluter sig därför helt naturligt
till den riktning, där den gudomliga nåden ut.an
allt människans åtgörande träder i förgrunden.
Dop av äldre är icke blott en nådeshandling; det
gives ej mindre karaktären av en
bekämielse-handling, en lydnadsgärning å människans sida.
Uppfattningen att människan skall låta döpa
sig, först när hon vid mognare år kommit till
medveten tro ansluter sig därför lika naturligt
till den riktning, som företrädesvis betonar
gärningen i Jesu efterföljd. Dopet som en
nådegåva gör ingen skillnad på barn ocli äldre;
dopet såsom en bekännelse och en gärning
av lydnad kan endast komma ifråga för äldre.
Barnet är här uteslutet.
Vi återkomma i ett följande nummer. J. TI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
