Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. Den 30 juli 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
533 MISSIONSFÖRBUNDET.
460
Huru han hälsade.
Ur Missionsvännen i Amerika återgiva vi
följande tal, som vårt ombud, distriktsföreståndare
L. Hallén, höll vid Förbundets i Amerika
årshögtid i Rockford:
Det var med stort intresse jag företog resan hit
till detta stora land, som jag hört så mycket talas
■om allt sedan jag var ett barn, detta land som
min fader så ofta talade om, medan jag satt på
hans knä. Detta land är också ett land, för vilket
många hjärtan i Sverige klappa varmt. Och här
i landet, var helst jag farit fram, ha bröderna
visat mig mycket intresse, ja, så mycket, att jag
känner mig förödmjukad. Men nu vet jag, att
hakom detta stora intresse för mig ligger
intresset för Svenska Missions-Förbundet hemma i
Sverige, vilket missionssällskap jag har äran att här
representera, och bakom detta stora intresse för
mig ligger intresset för Sverige, detta stora land,
som vi alla nämna såsom vårt fosterland, våra
fäders land. När jag tänker på detta land vill jag
särskilt nämna, att Guds nåd har varit stor mot
vårt folk därhemma. Det är icke ett beröm för
människor och ett pris över vad vi kunnat uträtta,
utan det är helt och hållet Guds pris och ära.
När det gäller Sverige med dess folk vill jag
hämna, att det är ett folk som Gud så nådigt
skyddat under svunna sekler, att vi kunna som
sant säga, att vi aldrig någons trälar varit. Så
långt historien och sagan gå tillbaka ha vi styrt
oss själva, stiftat våra lagar själva och vårdat oss
själva. Är detta icke en förunderlig Guds nåd?
Men samtidigt som jag uttalar detta, har jag
också många varma hälsningar från svenskarna
i Sverige till svenskarna i Amerika, från Svenska
Missions-Förbundet och dess styrelse till
härvarande konferens och Missionsförbundet. Då vi
där hemma vid ett styrelsesammanträde i
Stockholm talade om denna sak, talade om att jag
skulle resa hit, uttalade vår ordförande,
riksdagsman Sv. Bengtsson, de varmaste
välönskningar. Han sade bland annat: »Hälsa våra
trossyskon där borta på andra sidan havet, att vi
genom Guds nåd vilja tillsammans med dem
troget stå på vår post under vår korta arbetsdag för
Guds rikes utbredande i hemland och
hednavärl-den.» Och i detta instämde vi alla.
Missionsförsamlingen i Uppsala båd ock om
sina varmaste hälsningar till trossyskonen här
ute i Amerika. Det är nog icke så värst många
av dess medlemmar som flyttat över hit, ty som I
veten ligger Uppsala i Uppland och
upplänningarna äro icke så rörliga av sig som
smålänningarna oeh värmlänningarna, men jag har dock
träffat en och annan här. Missionsförsamlingen
i Uppsala följer mig på denna resa med sina
varmaste förböner och miss i öns folket i Amerika är
inneslutet i deras förböner som aldrig förut. De
bedja för mig och samtidigt därmed bedja de även
för eder, ty de veta, att jag är ibland eder nu.
Så har jag många personliga hälsningar att
framföra, men det torde taga för lång tid att nu
uttala dem. Jag måste dock nämna
missionsföreståndare Nyrén. Han tänker med tacksamhet till
Gud och människor på sin resa här i detta land.
Jag måste vidare nämna Axel Andersson, rektor
Mosesson, grosshandlare A. E. Ljung m. fi. samt
Lundahl. Han blev så intresserad i Amerika, att
han är smått hänförd. Hans ord komma sakta
även när han talar om AmerUta, men det ligger
så mycket mer tyngd i hans ord och satser, då de
komma. Han säger, att om han skulle tala om
allt, vad han sett, skulle hans åhörare tvivla, men
de behöva bara ha varit i Amerika så, länge han
varit för alt bli lika intresserade som han.
När jag lämnade Uppsala, strålade vårsolen
från klar himmel, marken hade klätt sig i sin
vackraste lövskrud och blommorna doftade, och
därutanför staden kvittrade småfåglarna, där
spelade trasten och lärkan drillade däruppe mot
den klara skyn, och när jag kom till Värmland
hörde jag tvärs över en dal göken gala från de
lövrika höjderna på andra sidan. Göken gol så,
att det gav eko i trakten.
Det är från detta land jag frambär hälsningar,
landet med den höga, klarblå himmelen, de många
små vackra insjöarna, de brusande älvarna och
de porlande bäckarna, detta land om vilket
skalden fordom skrev, att när vinden strök fram
genom dalen, väckte den upp näcken, så att han
började spela på silversträngad harpa. Jag har
sett mycket vackert i detta land, sedan jag kom
från Sverige, och när jag for mellan Chicago och
Rookford såg jag många vackra scener. Men
vad jag vill säga är, att så vacker himmel ha ni
icke här såsom vi ha i Sverige.
Jag förmodar, att jag har förmånen att nu tala
till många som haft sin vagga i Sverige. Det är
möjligt, att när I tänken på detta land, fyller en
helig känsla edra bröst för detta land, där eder
fader och moder kanske ligga gömda i jorden
sida vid sida. Detta land har heliga minnen för
eder. Jag vill hälsa eder från detta land och jag
vill sluta med att säga: Gud välsigne och hålle
över Sverige sin skyddande hand, Gud välsigne
sitt folk i Sverige och give han oss alla nåd att
i tro vila stilla vid det heliga Guds ord, så att
hur det brusar vi aldrig svika korsets fana! Må
våra svenska män och kvinnor i detta stora land,
må sönerna och döttrarna av detta folk, i vilka
det friskaste och renaste germanska blodet
pulserar, må de aldrig tappa tron på Guds ord i detta
stora land. Gud välsigne detta land och dess
folk! Må han välsigna denna konferens, såsom
här i dag så vackert bedits om.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
