Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. Den 6 augusti 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
544
MISSIONSFÖRBUNDET. 460
En kristen kinesfamilj.
att kunna få fötterna små hade de fått utstå
kval och lidanden utan all beskrivning. Vi
framburo, och det med skärpa, att
»himlafötter-iia» som de kalla de naturliga fötterna, äro
vackrare, bättre, lämpligare att gå med o. s. v.
Vad sägen I nu om dessa fötter? Då vi talat
slut, nickade gummorna bifall till vårt tal, och
de små flickorna, som stodo vid sina mödrars
sida, skeno av glädje. De ströko sina mödrars
händer, liksom ville de säga: Mor, bind ej mina
fötter, låt mig ha dem som de äro,
»himlafötter-na> äro utan tvivel att föredraga framför de
om-gjorda. En flicka på sina femton vårar satt
framför oss tillsammans med sin mor, och då vi
lalade, satte flickan fram sin fula bundna fot
och sade halvhögt: Hur skall en sådan fot
kunna lösas? — Bredvid henne satt en liten flicka,
som ännu hade sina naturliga fötter. Även hon
sträckte fram sin fot och såg på den i stor
förtjusning. Hon sade intet, men det var, som om
hon velat säga: Tänk om jag kunde få behålla
mina fötter sådana de äro. Den stora flickan
sörjde över att hennes fötter redan voro
förstörda och den andra suckade över att hennes,
när tiden var inne, skulle förstöras. O Gud lät
detta grymma mod snart försvinna från Kina!
Vår textserie var nu snart genomgången. Vi
hade talat om: 1. Det falska. 2. Om
sanningens lära. 3. Om Frälsaren. 4. Om
återlösningen. 5. Om uppståndelsen. 6. Om att bedja
för att kunna få något o. s. v. Oeh när vi efter
fyra dagar togo ned tältet, sade flera: Varför
resa så snart från oss ? Låt det stå lite, vi vilja
höra mera etc. Men trots deras böner måste vi
begiva oss på väg hem. Men det kändes, som om
vi släckt ljuset hos dem, och då jag hörde deras
ord och klagan över att vi foro från dem, grep
det djupt mitt hjärta. O Gud låt de sanningar,
som vi fingo nåd att så ut, gro och växa samt till
sist bära frukt!
Så kommo vi åter till vår utstation
Shang-Pa-ho. Där hade min hustru och bibelkvinnan
Wang Febe haft dopklass med några kvinnor,
som skulle döpas. De voro fem kvinnor och en
man i dopklassen. Mannen var den ende, som
kunde läsa. De hade använt sin tid väl, och det
var rent förvånande, vad de kunde komma
ihåg mycket. De svarade på alla frågor, som
ställdes till dem. Den ena av dem var 62 år
gammal. Hon svarade med en sådan säkerhet,
att hon förvånade lite var, ej minst sin son. Nu
var det, som om vi både fått så och skörda och
undra då ej på om vi kände oss glada och
tacksamma till Gud, som låtit oss få vara med om
så mycket under vår första predikotur i tält.
Tält och pluggar voro åter på skottkärran, och
vi båda intogo våra respektive platser. Hem
gick det med liv och lust, i byarna drucko vi te
och samtalade med folket, och vid solnedgången
voro vi åter hemma vid vår kära station. Vårt
hem kändes nu dubbelt skönare än då vi reste.
Det gick lättare nu än vanligt att sjunga: Hem
hem, mitt kära hem, Ej finns en plats på jorden
så skön som du mitt hem.
Varma fridshälsningar till missionens alla
vänner från min hustru och mig.
Hwangchow i april 1925.
Nils Kullgren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
