Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bilaga till n:r 32 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MISSIONSFÖRBUNDET.
,563
sig, är Pascal även i tröstebrevet till sin syster
Gilberte med anledning av faderns bortgång
opersonligt resonerande. Det är fortfarande
världsmannen, som talar. Under denna
världsliga period deltog Pascal i sällskapslivets
nöjen. Särskilt var han en passionerad spelare.
Men ju mer han hängav sig åt detta liv, desto
klarare uppdagade han splittringen i
människans väsen. »Förströelsen» avslöjade sig som
människans »största elände i hennes olycka»:
den berövar hennes sanna inre behov. Den
tjusar henne och driver henne obevekligt —
mot döden. Pascal hade genomskådat det
lysande världslivets inre tomhet och
meningslöshet. Hans egna ord: »Människan kan icke
leva utan att älska» fingo för honom nu en
djupare innebörd. Intet jordiskt kunde fylla
tomrummet i hans själ.
Den 8 november 1654 kom Pascal åkande
över ISTeuilly-bron i Paris. Vagnen var
förspänd med fyra hästar. De tvenne främsta
råkade plötsligt i sken och störtade i Seinen.
Lyckligtvis brast seltyget sönder. Vid yttersta
kanten av bron hejdades vagnen. Pascal och
de övriga resenärerna voro räddade. I denna
underbara räddning såg Pascal Guds särskilda
kallelse till honom just i en tid, då han trodde
sig vara av Gud övergiven. Pascal drevs allt
närmare Port-Royal. Men ännu ägde han ej
vissheten.
Huru Pascal vann denna, skulle helt visst
ingen ha vetat, om ej hans tjänare funnit ett
litet pergamentsblad, som låg insytt i hans
herres kläder, och varpå stodo endast några
lösryckta ord och avbrutna meningar. »Visshet,
visshet, känsla, skådande, glädje, frid — Jesu
Kristi Gud» — så lyder hans jublande
bekännelse. Dittills hade han haft ett filosofiskt
begrepp, en teologisk föreställning om Gud. Nu
hade han funnit den levande Guden. Nu stod
det klart för honom, vad han på ett ställe
nedskrivit: »Hjärtat känner Gud, icke förståndet.
Däri består tron, att Gud är förnimbar för
hjärtat, icke för förnuftet.»
Denna visshet om den levande Guden vann
Pascal den 23’ november 1654 »från omkring
klockan halv elva till halv ett på natten». Men
karaktäristisk för Pascals omvändelse var, att
den icke — såsom Luthers — gjorde honom
till »den friaste herre över allting», utan kom
honom att finna sin glädje ej blott i full
underkastelse under_ Jesus Kristus, utan även
under — biktfadern.
Pascal ingick i Port-Eoyal och hängav sig
åt den strängaste askes. För att tvinga sig
själv till ständig andlig vaksamhet bar han
om livet ett järnbälte, fullsatt av vassa taggar.
Och varje gång, han behövde straffa sig för
en fåfänglig tanke, tryckte han dessa taggar
in i sitt liv. Det såg ut, som om Pascal skulle
på detta sätt bliva »en av det stilla
fromhets-livets världsfrånvända heroer», som blott levde
för sin viljas renande. Men plötsligt kände
han sig hågad att kasta sig in i kampen mot
Port-Poyals fiender jesuiterna. I januari 1656
utskickade han sin första flygskrift mot dessa
under titeln: »Brev till en man på landet
från en av hans vänner.» Och under loppet
av blott ett år följdes detta brev av sjutton
andra. Detta är de ryktbara
»Provinsialbre-ven». De utkommo anonymt.
Jesuiternas »moral» med dess läror om att
ändamålet helgar medlen, om det tysta
förbehållet, om samvetets dispensering i vissa fall
m. m. blev här skoningslöst blottad. Med rätta
har det blivit framhållet, att logikens skärpa
och lidelsens styrka, den lekande ironin och
det förintande hånet förena sig i
Provinsial-breven till en enhet av sällsam kraftverkan.
Påven fördömde Provinsialbreven 1G57, men
Pascal skrev: »Till din domstol, Herre Jesus,
vädjar jag.» Hans sjuklighet tilltog
emellertid mer och mer. Och de sista fyra åren av
hans liv kunna i viss mening betecknas som
»en enda lång dödskamp». Vi få en djup
inblick i Pascals tankevärld, när vi läsa hans
»Pensées» (Tankar), som finnas utgivna i
svensk översättning. Detta arbete, som med
rätta kallats »denne upphöjde andes
avskedsord till mänskligheten», har uppstått genom
hopsamling av en massa små lappar, på vilka
Pascal nedskrivit strödda tankar. Det har —
av allt att döma — varit Pascals avsikt att en
gång framdeles själv samarbeta dessa till ett
enda storslaget anlagt försvar för kristendomen.
Pascals tankearbete var långt ifrån
harmoniskt. Än storma tankarna fram trotsigt,
våldsamt, än flyta de stilla, försagt och modstulet
fram. Så kastas Pascals själ mellan dristighet
och förtvivlan. Detta gör studiet av hans
»Tankar» så utomordentligt spännande och
fängslande, på samma gång man märker, att de äro
alltför kantiga för att kunna vara uttryck för
den skarpsinnige tänkarens slutresultat.
Tydligt har Pascal i sina »Tankar» lagt i
dagen, att religionen ej är en lyx, som den
enskilde kan undvara, utan något, som
motsvarar människosjälens innersta behov, just
det som gör människan till en sann människa.
Men Pascal har tillika betonat, att utan
viljans sedliga strävan öppnas icke »hjärtat» för
vissheten om Gud.
Pascal är alltigenom mystikern, som gång
på gång påminner oss om kyrkofadern
Augustini sköna ord: »Du, o Gud, har skapat
oss till dig, och vårt hjärta är oroligt, till dess
det finner ro i dig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
