Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33. Den 13 augusti 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
556
MISSIONSFÖRBUNDET. ,563
Så får Svenska skolan i Kina fylla en
tvåfaldig uppgift: barnens undervisning och fostran
till goda kristna och nyttiga svenska
medborgare och befrämjandet av det stora
missionsverket i detta land.
Jag har nyligen varit på ett kort besök vid
Svenska skolan. Vilken glädje att se barnen,
ett 50-tal, från 7 till 18 år! Alla glada,
lyckliga och hurtiga, som barn böra vara. Växande
upp i en atmosfär av varma kristliga
inflytanden.
Det är ett verkligt nöje att följa
undervisningen en dag. Allt ger vid handen, vilken
ospard möda lärarkåren lägger ned vid
utövandet av sitt viktiga kall. Ej mindre
intressant är det att göra en titt i teckningssalen, där
den vänliga lärarinnan med oförställt nöje
visar sina elevers färdigheter, från de smås
konstlösa uppfattningar av livet omkring dem till de
större barnens ofta konstnärliga teckningar av
både levande och döda föremål. Det är ett ej
mindre nöje att se dem i sina lekar på den
rymliga skolgården, i scoutövning eller gymnastik
eller vid matborden under husfars och husmors
vänliga ögon, då maten med strykande aptit
försvinner inom rosenröda läppar. Eller i
samlingssalen, då bön hålles och klara, ungdomliga
röster sjunga våra kära gamla svenska psalmer.
Eller då du slagit dig ned i ett hörn i det stora
förmaket och en hel hög av dem tränges omkring
dig, ropande: »Snälla farbror berätta en
berättelse för oss!» Då måste berättelserna fram, huru
långt de än äro gömda i minnets kammare. De
små ivrigt lyssnande åhörarna slå sig ned på
mattan runt berättarens fötter eller på
närbelägna stolar, så många de få fatt på. Och när en
berättelse är slut, var viss på att flera munnar
enträget ropa: »Berätta en till, berätta en till!»
Eller då tystnadssignalen gått för den enskilda
andakten och du finner barnen i sina rum med
en uppslagen bibel framför sig. Allt är tavlor,
som komma hjärtat att darra av fröjd och ögat
att tåras av glädje. Vilken skatt är inte Svenska
skolan i fjärran öster, byggd, uppehållen och
omhuldad av varm kärlek, trosvarma böner
och nitiskt, osjälviskt arbete! Välsigne Gud den
allt fort!
Utom bönen om förbön har jag ännu en bön
till dig, du skolans vän, vare sig du är ung eller
gammal. Snart komma hemlandets skogar och
backar att täckas av blåbär och lingon,
frukträ-den i trädgårdarna att digna av frukt och
nyponbuskarna att lysa röda av mogna nypon.
Skulle du inte då vilja tänka på barnen vid
Svenska Skolan och sända dem torkad frukt:
blåbär, lingon, äpplen, päron, nypon m. m. Eller
ock kokta, sura lingon på kaggar. Vilken glädje
skulle du inte då bereda barnen, som ändå måste
försaka så mycket, vilket kommer barnen i
hemlandet till del. Genom dessa gåtor bereder du
dem omväxling i kosten och, vad mer är,
bringar hemlandet närmare deras känsliga hjärtan.
Helt säkert styra de olika sällskapens
expeditioner om att gåvorna sändas ut med jullådorna,
bara du sänder in dem och på paketen skriver
Till Svenska Skolan i Kina. Låt nu inte min
vädjan klinga ohörd! Helt säkert finnas många
villiga händer och hjärtan att utföra denna
goda gärning. Gläd barnen med din gåva!
Framför allt glöm ej skolan, då du går till
Gud i bön!
Beder
D. R. Wa]llquist.
S. M. F. Machenghsien, Hupeh, den 3 juni 1925.
Ur ett brev från en av våra missionärer i
Ost-Turkestan anföra vi följande, som visar vad det
kan .hava med sig att där bliva en kristen:
»I söndags kväll hade vi möte i gästsalen i
sjukhus-serajet. Samuel talade och efteråt ett
par tre till. Så sade Nyström till utetjänaren:
’Ni har ju misshandlats i basaren, för att de
trodde, att ni var kristen, och så sade ni till
Kha-nim, att det var bäst, ni blev kristen. Eller hur ?’
’Ja’, sade han, ’jag har misshandlats.’ men se’n
sade han inte mer då. — Efter kvällsmaten
sutto vi kvar vid bordet och pratade. Då kom han
tassandes in till oss och talade om, att han nu
beslutat att bli kristen. Att det ej gått utan
kamp, det syntes på honom. Sedan de samtalat
en stund, böjde vi våra knän och bådo. Det
kändes så gott och på samma gång så
hoppingivande. Det var första gången i detta land, jag var
med om en sådan händelse, och jag hoppas, att
många skola följa.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
