Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33. Den 13 augusti 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
562
MISSIONSFÖRBUNDET. ,563
Hans eller vår
ver ks a m h et.
Berättelse - av Spektator.
Det var offerfest i Bergabo missionshus.
Under en paus se vi två män sitta i ett hörn av
.missionshuset och samspråka. Den ene är snickaren
Johan Persson och den andre mjölnaren Per
Jonsson. Just ,som de sitta och samtala, kommer
en tredje man till dem. Denne är skräddaren
Ernst Alving. Han hälsar på de båda männen och
säger sedan, vänd till Persson: Det var roligt att
se dig i missionshuset i dag. Det var länge se’n
sist. — Å, jag vet inte det. — Jo, du har inte
varit här på flera veckor. Har du inte varit frisk.
Åjo. Men jag tycker det är så kallt i
missionshuset nu för tiden, sedan vi fick vår nye pastor.
Han är inte alls som den gamle. — Säger du-det.
Men jag tycker vår pastor predikar ett gott
evangelium. Och värme fattas inte heller, tycker jag.
Var inte föredraget, som han höll nu, bra? — Det
var kanske inget fel på det. Men jag tycker inte
om pastor Åman. Han är inte alls som vår förre
pastor Lund. Så det är väl det.
— Vad kan du ha emot pastorn då?
— Jag tycker, han kunde komma och hälsa på
oss ibland.
— Har han inte gjort det då?
— Jo, han var hos oss en gång. Men jag
tycker han kunde komma litet då och då. Och så
kunde han väl göra sig lite tid, slå sig ned och
spraka. En herde skall väl ha församlingsvård.
Så gjorde Lund. Och när inte Åman kan komma
och hälsa på oss, så tycker jag, att det inte är
något roligt att gå och höra på honom och inte
heller att offra för verksamheten.
Här blev samtalet avbrutet, enär andra personer
kommo till.
Det är ett år senare. Skräddare Alving hade
flyttat från Bergabo. Friförsamlingen förlorade
därigenom en av sina varmaste och mest nitiska
medlemmar. Han hade en hel del uppdrag inom
församlingen, som han skötte med stor
plikttrohet. Det var ingen lätt sak att få alla posterna
besatta efter honom. Bland annat hade han varit
kretsföreståndare. Som hans efterträdare på
denna post valdes Johan Persson. Motvilligt åtog
sig denne uppdraget. Det var pastorn, som hade
föreslagit hohom. Han förstod, att Persson hade
förutsättningar att ßköta denna post, och han
hoppades, att intresset för församlingens arbete
skulle ökas, då ansvaret ökades. Pastorn hade också
räknat rätt. Persson tog sin uppgift på fullaste
allvar och blev alltmer intresserad för
verksamheten. Då han tänkte närmare på saken, fann
han, att’ hans resonemang, då han stod mera vid
sidan, var ohållbart.
Vid sista mötet med kretsföreståndarna hade
beslutats att de medlemmar, som ej på länge synts
till i missionshuset, skulle besökas och i all
’broderlighet manas att komma med i arbetet och på
sammankomsterna. Bland dessa, som på sista
tiden dragit sig, var också mjölnare Jonsson. Han
tillhörde Perssons krets, och denne gick för att
uppsöka honom. Ett samtal utspann sig, varvid
Jonsson framförde ungefär samma skäl för sitt
uteblivande, som Persson gjort för ett år sedan.
— Ja, men det är väl skillnad sade Persson.
Tänk, vad vår nye pastor uträttar, på områden
som Lund inte brydde sig om. Tänk, vilket arbete
han lägger ned på ungdomsmötena och
juniormötena! Det brydde sig Lund aldrig om. Tänk, på
vilken blomstrande juniorförening, vi fått sedan
Åman kom hit! Tror du inte, att sådant tar tid?
Dina barn äro ju med?
— Ja, de tycker det är väldigt roligt. Och
pojken är stormförtjust i arbetsmötena.
— Nå, tror du, att sådant går av sig självt?
Förstår du inte, att en del av den tid, som Lund
använde för husbesök, måste Åman använda för
juniorf öreningen ?
— Jo, kanske det.
—- Tänk sedan på hans predikningar.–
— Ja, men de äro tråkiga, tycker jag. Ja, det
förstås, jag är ju inte så ofta med.
— Nej där ha vi det. Sedan beror det väl på
vad man begär av en predikan. Den, som vill
höra många berättelser eller få något att skratta
åt, ska’ inte höra Åman. Men vill man höra en
god predikan, då ska’ man gå. Hans
framställningssätt kunde väl vara åskådligare, men följer
man med uppmärksamhet, så får man alltid
något med. Och tror du, att en predikan gör sig
själv?
— Nej, det förstås.
— Sedan är det en annan sak. Vems är
verksamheten, tycker du? ■— Det är Guds förstås.
— Men därnäst ? Är det Åmans verksamhet eller
är det vår? Det är väl ändå inte Åmans lilla
privata företag, utan det är vår verksamhet. Ha
vi då rättighet att låta den gå vind för våg, därför
att han inte hinner hälsa på oss alla en gång i
månaden. För övrigt, vilken predikant skulle stå
ut med det?
— Nej, det kan ju så vara. Men det gör
detsamma, om jag är med eller inte. Jag kan ju
intet göra.
— Du kan offra. Och för övrigt, tror du det
är roligt att predika och sakna stora delar av
församlingen? Och vad skola de utomstående
säga. Jo de säga; när de inte gå själva, så gå inte
vi heller. Och för övrigt vilken anda och stämning
blir det inte, då det är många med på ett möte!
— Ja, du säger något. Kanske det ändå inte
är rätt av mig — —»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
