- Project Runeberg -  Missionsförbundet : illustrerad veckotidning för Svenska Missionsförbundet / Fyrtiotredje årgången. 1925 /
564

(1925)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33. Den 13 augusti 1925 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

564

MISSIONSFÖRBUNDET. ,563

utkast, ty han är inte fastlåst det ringaste däri.
Man är honom i stället tacksam, att han
mediterat och forskat, så att han har bröd att ge åt de
hungrande och icke blott ord.

Vi gå naturligtvis till eftermiddagsmötet
också. Fyrtio minuter före mötets början äro vi
framme. Solen bränner oss, där vi snällt ställa
in oss i en av de köer, som redan bildats vid
samtliga ingångar. Långt före den utsatta tiden
är kyrkan mer än fullsatt. Oss har en
vaktmästare visat till »doktorns bänk», som vi gingo
miste om på f. m.

Även nu är kören samlad. Och bilisterna ha
parkerat sina bilar omkring kyrkan! Unga och
gamla fylla kyrkan till trängsel. Bänkarna räcka
ej på långt när till. Och ändå är det en brännhet
högsommardag och Engelska kanalens vågor
skölja de härligaste stränder tio minuters väg
från Richmond Hill.

Man är frestad att referera åtskilligt från d:r
Jones predikan. Men det får anstå. I stället skall
jag bedja få hänvisa till hans i ett föregående
nummer införda maning till sina
ämbetsbröder i hans »programtal», när han valdes till
president för The United Congregational Church
of England Wales. Ty den maningen har
åtskilligt av värde även för oss predikanter inom
Svenska Missions-Förbundet. Joh. Gustafsson.

Missionens andliga sida är dess egentliga
väsen. Den är dess själ, dess egentliga
personlighet. Saknas den, är missionen icke Kristi
utan enbart kulturens tjänare. Men då har
den förlorat sitt adelskap och sin upphöjdhet
över allt annat. Då kan den icke mer föra de
i mörker famlande hedningarna fram till Gud,
till den sanne och levande Guden och liv i
Guds Sons tro. Då uppfyller den icke sitt
ändamål. Men bevarar den sin andlighet och
betraktar sig som Guds tjänarinna i all sin
gärning, då kan ingen stå henne emot eller
omintetgöra densamma. Och så skall, Gud
vare lov, ske. Den skall fullborda sitt verk,
ty evangelium skall varda predikat för hela
skapelsen till ett vittnesbörd för densamma.
Och en gång skall Patmos-siarens syn
förverkligas och en stor skara, som ingen kan räkna,
av alla folkslag och stammar och folk och
tungomål, stå inför tronen och Lammet, klädda
i vita fotsida kläder, med palmer i sina händer.
Den skall ropa med hög röst och säga:
Frälsningen är vår Guds, som sitter på tronen, och
Lammets. Den skall falla på sitt ansikte inför
tronen och tillbedja Gud. J. Nyrén.

Varför så ensam.

Av Jen,

Helt nyligen träffade jag två unga bröder, som
gingo ut från vår missionsskola för några år
sedan. De sökte båda efter avslutade studier
efter arbetsfält för sina unga krafter. Och de
funno dem, men ack, så olika! Och därav blev
deras första erfarenheter så olikartade.

Den ene fann sitt fält i de mörka orternas
regioner. Där bjöds ingalunda på några lysande
förmåner eller bekvämligheter. Det var en kallelse
till ensamhet och offergärning. Men min vän
såg uppgiften, som fanns där, och ville giva sin
ungdom för den. Fördenskull antog han kallelse
från en liten men gammal församling i den
andliga ödemarken. När hösten kom, begav han sig
glad dit för att med tro börja sin gärning. Allt
såg så inbjudande ut på håll, och de välvilliga
vännernas utfästelser voro aktningsvärda.

Men det var värre att hålla allt. Det började
med bostaden, som kröp ihop från tre rum till
ett enda litet i missionshuset. Men allt gick
bra ändå. Sämjan var den bästa och
förhoppningarna om snar framgång stora. Men de
ute-blevo. Det blev att arbeta med tålamod. Och även
det gick. Det vill säga en tid. Då inställde sig
»ekonomin» och gjorde sig påmint. Till en
början avhjälptes det med s. k. »stortag». Men
dessa började bli väl täta. Detta födde oro här och
där. Oron gick för en och annan över i
missnöje. Snart kom det ena uttrycket för detta efter
det andra till min arbetande väns öron. Till en
början tog han ryktena med ro. Men ju envisare
de blevo, ju tyngre blev arbetet och ju svårare
hans ställning. Han älskade sitt fält. Han såg de
stora behoven. Han ville offra sig. Men allt
syntes nu ta livsmodet ur honom.

Det mörknade. Det blev årsmöte. I dess
förberedelser fick han icke deltaga. Därför blev
hans överraskning desto större, då styrelsen
förelade församlingen och honom att sänka lönen
med en sjättedel. Helst ville man ha besked med
ens. Min vän blev först alldeles mållös. Sedan
bad han om betänketid, men lovade göra, vad han
kunde.

Vad skulle han göra? Aldrig skall jag
glömma den själskamp, jag här fick blicka in i.
Lönen var den minsta tänkbara förut. Hans
studieskulder efter fyra år skulle förräntas och
avbetalas. Med knapp nöd hade detta gått hitintills.
Men därtill var sjättedelen oundgänglig. Den
var villkoret för att han, som det anstod en
kristen, skulle kunna uppfylla sina förbindelser. Han
behövde sjättedelen, men — fältet behövde
honom. Det blev kompromiss. Han skulle vara
kvar och försöka göra sitt bästa.

Men kompromissen skapade icke den nödiga
arbetsron. Misstämningen hos en del växte och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:07:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/missio/1925/0618.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free