Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. Den 20 augusti 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
574
MISSIONSFÖRBUNDET. ,563
VAD VI SETT OCH HÖRT.
Av missionär John Törnquist.
»Säg mig, vern du tillbeder, och jag skall säga
dig, hurudan du är» vore en lämplig
omskrivning av ett bekant ordspråk för att få det att
riktigt passa in på kineserna i Kaschgarlandet.
Major T’ao var en av våra bekanta för ett
tiotal år sedan. Som person var ban mot oss
missionärer mycket förekommande och vänlig,
en gäma sedd gäst hos oss, liksom vi kände oss
hjärtligt välkomna till honom. Våra skrifter
studerade ban och syntes vörda.
Detta var, vad vi sågo. Vad folket,
isynner-het hans underlydande, såg och kände var, att
lian var girig och hård till omänsklighet.
Därför blev han ofantligt rik. Under revolutionen
måste han köpa sitt liv med några tiotal tusen,
en för hans rikedom tämligen ofarlig
åderlåtning men för hans giriga hjärta hart när
förkrossande olycka. Som privatman slog han sig
ned i Hancheng, köpte en gård mitt emot
Ts’ai-shen miao, rikedomsgudens tempel. På hans
altare brann alltid ett ljus från T’aos händer.
Skolan i Hanchen!!’.
Han båd och offrade, snålade och slet, tills han
föll, föll ohjälpligt och försvann. T’ao var en
god typ för en talrik klass.
Lu var. handlande. Han kom ofta till våra
möten, syntes med girighet söka något. Men i’
mörkret gick han aldrig ut. Tillgänglig i samtal
som alla kineser till ett visst djup. Där stötte
man emot kälen och kom ej längre. Han hade
en panisk skräck för onda andar. Denna
dämon-skräck höll honom inne, sedan dagen falnat.
Denna dämontro var kälen i hans väsen.
Evangelium hörde och läste han, men det spirade
aldrig. Dämondyrkan växte över allt annat som
kvickroten på åkerrenen.
— Lu chang-kuei-tih är död, berättade
skolpojkarna en morgon.
— Död, han har väl ej varit sjuk, jag såg
honom i förrgår, kom mitt förvånade svar.
— De hittade honom i Ch’eng-huang miao i
morse hängande i en repstump. Denna var
fastgjord uppe i ett fönster, under fötterna hade
han lagt en hög med tegelstenar, lagt snaran om
halsen ocli sparkat undan fotstödet. Och så
hängde han där.—•
Ch’eng-huang, stadsbeskyddaren, som för
borgarne är förmer än både stadsmurar och
vallgravar. Hos honom måste han dö, då han ej
vågade leva längre. Lu var en god typ för en
talrik klass.
Li var ock handlande. Han var från provinsen
Hupeli, varifrån många präktiga män ökat vår
vänkrets i detta gudsförgätna land. Li anmälde
sig till dopet, läste regelbundet och stängde sin
affär på söndagarna. Vi gladdes med och över
honom.
En morgon kom han till oss, upprörd, till
synes alldeles förkrossad.
— Det har hänt en olycka i mitt hus. Var
snäll och följ mig hem ocli hjälp mig, bad han
nästan under tårar.
Han hade, såsom kinesernas sed är, tagit sig
en hustru av landets döttrar, en s. k.
yang—ko-tsz, ett fult men allmänt namn på denna sortens
hustrur. Ömsesidigt förtroende är en svårodlad
planta i dessa äktenskap. Li misstänkte ej utan
grund, att hans hustru snattade. För att få viss-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
