Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. Den 20 augusti 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
580
MISSIONSFÖRBUNDET. ,563
och de utgående missionseleverna. Yi önska, att
de senare skola giva sina ungdomskrafter åt de
förra. Men så länge de mörka fälten i stort sett
skola ordna sin verksamhet själva, om de skola
få någon, betyder deras evangelisering en
oerhörd ekonomisk press på evangelii arbetare där.
I)et är dessa, som få möjliggöra arbetet med till
ytterlighet reducerade löner och ett försakelsens
liv. Och om de nu än aldrig så gärna vilja
uppoffra sig, kunna de det icke, såvida de vilja
uppfylla sina skuldförbindelser. Den lilla
församlingen kan icke säkerställa deras lön, utan få de
ensamma bära konsekvenserna.
Vilja vi de mörka fältens evangelisering, måste
det bli en ändring. Missionsförsamlingen kan
icke försvara sig med, att arbetet här skall ligga
tyngst både andligt och ekonomiskt på dessa våra
unga bröders svaga skuldror. Missionären får
offra sig för Kongo, Kina eller Ost-Turkestan.
Där får han bära de andliga bördorna, men de
ekonomiska av detta slag slipper han alldeles.
Samtidigt kanske vi klandra de unga i
hemlandet, för att de icke gå ut och bryta ny mark i sin
ungdom här hemma. Men vi besinna icke, att
landets egna vägrödjare i regel skola leva av sina
fält, ty vem offrar för dem? »Men han kan väl
gå ändå och lita på Gud», säger du. Var säker,
min vän, han gör det stundom ock. Men varför
skall han lämnas åt sig själv och sin svaga
församling, då även han går i samma Jesu namn?
Resultatet av detta måste bli, att de mörka
orterna förbli mörka, och den unge predikanten
söker ljusare fält. Dels behöver han ej gå till de
förra, dels kan knappt några andra än de senare
säkerställa hans ekonomiska skyldigheter och
dels är även han människa. Men vad skall det
bli av våra unga bröder, som aldrig behöva
»kröka rygg» och »bryta mark?» Det blir »andliga
goddagspiltar». Vad skall det bli med de obrutna
tegarna, om icke de unga krafterna kunna eller
behöva plöja upp dem? Skola de gamla gå dit
eller skall det vara, som det är? Ja, vad skall
det bli av de gamla kämparna, när de unga fylla
platserna och de förra icke orka gå till
obygderna?
Jag varken skall eller kan föreslå bättre
metoder nu. Men vilja vi allsidig evangelisation, få
vi icke längre vara nöjda, som det är. Jag vet
väl, att de yngre kunna behövas annorstädes än
i »utkanterna». Men jag vet ock, att det är
hälsosammast såväl för dem som för arbetet, att de
få börja i rätt ända, eller med det enklare först
och det mera sammansatta sedan. Först lärling,
sedan mästare! Allt annat är osunt. Detta måste
noga beaktas av såväl de kallande
församlingarna som kallelsernas mottagare.
Detta är nu sagt, icke av en gammal tjänare,
som skulle kunna känna sig kränkt, utan av en
med de två här omnämnda bröderna jämnårig.
Då Gud hjälpte.
För någon tid sedan handlade texten i dagens
lösen om Petri underbara befrielse ur fängelset
och församlingens bön för honom.
Då jag läste om den händelsen, kom jag
ofrivilligt att tänka på vad jag hörde berättas för
omkring fyrtio år sedan rörande missionärerna
Hammarstens och Karlssons fängslande i
Ryssland. Efter befrielsen ur fångenskapen och
sedan de hemkommit till Sverige, fingo vi i min
hemtrakt besök av missionär Karlsson, och jag
hade förmånen skjutsa honom till platser inom
socknen, där han skulle predika. Under denna vår
samvaro berättade han för mig vad som här
följer:
Vi voro mitt uppe i verksamheten på den plats
i Ryssland, där vi voro stationerade. Så en dag
utan att veta något därom, kommer helt
plötsligt polisen och fängslar oss. Vi föras så utan
att få underrätta våra vänner på platsen till
fångtransporten, där vi bland en del förbrytare
pr järnväg sändas bort, vi visste icke vart.
Troligen ämnade de föra oss till Sibirien. Färden
gick mycket långsamt, korta vägstycken i sänder
och så uppehåll i någon fängelsehåla. En dag
under transporten lyckades det mig få en
papperslapp, varå jag skrev: »Nu fångna, föras bort,
vet icke vart.» Ävenså lyckades jag få ett
kuvert och frimärke, och skrev på kuvertet:
Mis-eionsföreståndaren E. J. Ekman, Stockholm. I
ett obevakat ögonblick och utan att bli observerad
av vakterna lade jag brevet i en brevlåda på
tåget, och det befordrades i vanlig ordning till
adressaten.
När Ekman läst brevet, förstod han, hur det
var. Han går genast till ryska ministern i
Stockholm och anhåller om vår befrielse.
Ministern telegraferade till sin regering om
förhållandet, och denna hade mycket arbete, innan de
kunde finna oss. När så efter en lång tid de
äntligen funno oss, lydde ordern på utvisning ur
Ryssland. Vi kunna ej med ord skildra de
känslor av tacksamhet mot Gud, efter allt vi utstått,
då vi stego ombord på den ångare, som skulle
föra oss mot hemlandet.
Den första plats på svensk jord, där vi satte
våra fötter, var Malmö. I denna stad voro vi
helt okända. Vi hade aldrig förut besökt den
staden. Det gällde nu att finna något härbärge
för natten. (Det var redan kväll, då vi stego i
land.) Så mötte vi en man på gatan. Honom
frågade vi om det fanns några troende, som han
kunde visa oss till. Han svarade: jag är nu på
väg till ett möte. Vi följde honom till
möteslokalen. Men där märkte vi, att vi voro
främlingar. Vi sutto en stund, men gingo så därifrån.
Väl utkomna möta vi en annan man. Till honom
gjorde vi samma fråga. Även han var på väg till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
