Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. Den 3 september 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MISSIONSFÖRBUNDET.
,563
FRÅN FÖRSAMLINGSBYGGANDET I KINA.
Bild från Macheng-fältet.
Femton år är ingen lång tidrymd.
Försvinnande liten synes den vara, när det gäller att
på obruten mark bygga upp en Guds
församling. Och likväl har under denna tid vid en av
Maeheng-stationens utstationer en kristen
församling växt fram, som ger rika löften för
framtiden, blott den förblir sin Mästare trogen. Det
är församlingen i staden Pehkao, en livlig
handelsstad en och en halv sv. mil sydost om
Ma-cheng, jag åsyftar.
Staden, som i sträckning norr till söder
genomlöpes av en livlig, välbyggd affärsgata, har
ur missionssynpunkt förut mest gjort sig känd
för sin främlingsfientlighet. En av våra
missionärer möttes under ett kort uppehåll där av
stenar och jordklumpar från en rasande
folkhop. Vanligen följde vi en bakgata längs
stadsmuren, då vi gingo genom staden, och stannade
vid ett värdshus utanför norra porten.
I april 1910 gjordes det första försöket att
få fast fot i staden. Men det misslyckades.
Försöken upprepades. Vid ett tillfälle erbjödos vi
ett hus så uselt, att det trotsar all beskrivning.
Men trägen vinner. Stadens styresmän, som
hittills spjärnat emot av alla krafter trots
distriktsmandarinens skrivelser och proklamationer,
måste till slut ge med sig. Ett hus, beläget i
själva affärscentrum, förhyrdes. Vid festen, som
beledsagade kontraktets skrivande, voro även de
med; nu idel välvilja. Välviljan var dock mer
ett uttryck för österlänningens smilande
artighet än för hjärtats känslor.
En kristen handelsman från Sungpu vid namn
Penn, som under några månader erhållit
särskild undervisning i Macheng, stationerades i
Pehkao.
Ensam kom han dit. Familjen stannade kvar
vid huvudstationen, där hustrun gick i
dopskolan.
Penn var rätte mannen för platsen.
Förståndig, försynt och en bönens man. Men hårt blev
rödjningsarbetet. Varje morgon satt han på sin
plats i evangeliisalen, färdig att samtala med
clem, som ville komma, men ingen kom. Man
avskydde både honom och den nya läran.
Huvudmännen för platsens största och mest inflytelse-
rika släkt, Loh, hade vid hot om uteslutning
förbjudit sitt folk att ha något med Penn att göra.
Mer än en gång kom han gråtande till oss
sägande: »Man behandlar mig, som vore jag en
utlänning och ej kines!» Vi bådo tillsammans,
och så gick Penn åter till sitt värv.
Följande år ljusnade det något. En och
annan kom efter mörkrets inbrott liksom
smygande sig till missionssalen för att samtala med
evangelisten. Det bådade bättre dagar. 1913
inhöstades den första frukten. Då döptes fyra
män. En av dessa, en ung barberare, fick i
hemmet både hugg och slag för sin kristna tros
skull. Lidandet drev honom blott närmare
Herren.
En kristen församling var nu bildad, väl liten
men med senapskornets växtkraft. Och växte
gjorde den; ty de som kommo med voro ivriga
att få med både sin Simeon och Natanael och
föra dem till Herren. I dag är den den största
på Macheng-fältet och består av närmare 100
personer, av dessa hälvten döpta. Endast två
ha under årens lopp behövt uteslutas. Några
tillhöra den liemgångna skaran.
Det vilar något av gammalsvensk läsaranda
över den hop, som söndag efter söndag samlas
till gudstjänst där. Ruskväder eller jordbrukets
tillsyn få inte hindra dem att i församlingen
höja Guds lov. Inte underligt att t. o. m. gamla
gummor boende ända till 3/4 sv. mil från
staden kunna uppvisa över 40 söndagsbesök under
1924. Jag har sett dem komma en
regnvädersdag: männen barfota och uppskörtade;
kvinnorna våta men glada.
Och när de samlas i gästrummen före
gudstjänstens början, rör sig samtalen inte om ditt
och datt utan om ting, som lända till
uppbyg-gelse. Ofta hör man än den ena, än den andre
utropa: »Gud vare tack!» I ett möte, så
förberett, går det lätt att frambära Guds ord.
Evangelistfamiljen är som far och mor för
de troende. Särskilt ivrig är fru Penn att med
kärleksfull hand leda kvinnorna fram på livets
väg. Även männen visa henne aktning och
vördnad. Ty i hennes varma hjärta bor ett ljust,
av Guds Ande helgat förstånd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
