Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. Den 3 september 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
610
MISSIONSFÖRBUNDET. ,563
Ensam hydda i öknen.
Över öknar och berg.
Av missionär Z). Gustafsson.
IV.
Vi äro synnerligen glada över att vara
framme, ty passerandet av vårt första pass var ett
tillräckligt hårt arbete och vi äro fullkomligt
uttröttade av strapatserna. Vi skynda att sätta
upp vårt tält, och så fort vi intagit vår enkla
kvälls vard, gå vi till vila.
Den 10 september äro vi tidigt uppe, ty
marschen till Kirig-djäugal är lång. Stigningen
börjar genast, och vi se, att det är med största
ansträngning, som hästarna draga sig fram. Den
isande envisa blåsten gör också sitt till att göra
färden besvärlig. Vägen är i dag ytterst
enformig och erbjuder inte det minsta av omväxling.
När vi ridit i sex timmar, ger lilla Ingrid till
känna, att hon är hungrig, varför vi måste göra
halt. I skyddet av en utskjutande klippa göra
vi upp eld. Detta är dock förenat med största
svårighet, men vi lyckas till sist. Sedan lillan
blivit lugnad, sätta vi oss åter upp på våra
uttröttade hästar, men både vi och de tycka, att
denna dag är alltför hård. Men är det sant!
Ja, verkligen, därborta se vi rök stiga upp mot
himmelen. Det är livstecken i ödemarken. Vi
fä nytt mod. Efter ännu två timmars ritt äro
vi framme vid Kirig-djäugal, som ligger vid
foten av Sandju-passet. Kirgigerna mottaga oss
något kärvt, och tyckas icke vara villiga att.
hjälpa oss något. Vi bli visserligen lovade både ved
och mjölk, men först efter lång väntan få vi det
begärda. Här uppe i dessa regioner är ont om
ved, och kirgigerna ha själva icke råd att
använda annat än kreatursspill ning som bränsle. Vi
äro också nu högt över trädgränsen. Den bitande
blåsten är här uppe mycket besvärlig och vi
kunna icke få något annat skydd mot densamma
än vårt lilla tält. Trots att luften här är hög,
sova vi dock gott, sedan vi väl kommit i säng.
Den 11 sept. Vi äro även i dag tidigt uppe,
och huru glada äro vi inte när vi märka, att
vädret är klart ty det är i dag vi skola gå över det
omkring 18,000 fot höga Sandju-passet, det
farliga passet, som så många skrämt oss för. Vi äro
angelägna om att begiva oss av så tidigt som
möjligt. Jag skickar bud till karavanföraren att
göra karavanen i ordning. Detta tyckes han dock
icke vara villig till. På min fråga, om han
anskaffat jakarna, som vi i dag behöva för att
komma över passet, svarar han, att vi inga sådana
kunna få i dag. Runt om oss gå dock stora
hjordar av jakar. Jag måste tillsäga honom
synnerligt bestämt att göra i ordning för avfärd, något
som han lovar att efterkomma. I stället för att
göra detta sänder han en deputation av kirgiger
och tjänare till oss för att söka förmå oss att
stanna till dagen därpå. Det kunna vi dock inte
göra, och nu för att komma iväg hastigt, låta vi
juzbaschin-byhövdingen förstå att han bör göra
sin plikt. Om en stund kommer man också till
oss med de allra bästa ridjakar, vi kunna önska.
Dessa sadlas nu i hast. Karavanföraren får
tillsägelse, att utan dröjsmål göra i ordning
karavanen. Han lovar detta. Som klockan redan är
tio, måste vi begiva oss av, om vi skola hinna
över passet innan mörkret faller på. Det är för-
Flieka från Kashmir.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
