Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. Den 3 september 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MISSIONSFÖRBUNDET.
,563
Predikstolens makt.
Av pastor J. Kullgren.
I.
Över vår litterära gärning.
Vi ha olika begrepp om vad som är mission.
En del vilja till detta räkna endast missionen
bland icke kristna folk. Andra äro ännu
strängare och tillerkänna endast evangelii predikan
bland hedningarna detta namn men kunna icke
finna skol-, läkare- eller litterär verksamhet på
missionsfältet vara verklig evangelisk mission.
Men även då man låter begreppet mission omfatta
arbetet i hemlandet, vill man i regel begränsa
denna till predikan, d. v. s. evangelii vittnesbörd
i alldeles omedelbar form. Ej heller här vill man
gärna låta till exempel litteratur, skolor eller
socialt arbete räknas för mission.
Mycket mindre kan man se en kristens
vardagliga eller samhälleliga gärning som en mission.
Och dock är det så enligt såväl nytestamentligt
som protestantiskt ocb frikyrkligt sätt att se
livet. Jesus sade: Vad helst I haven gjort mot en
av dessa mina minsta bröder, det haven I gjort
mot mig. Luther hävdade med kraft kristenlivets
värde för kallelsegärningen. Och sann
frikyrklighet är ju intet annat än kravet på att Guds
församling, som skall handhava missionen, skall
beslå av dem, vars personliga gudsgemenskap
dominerar hela deras liv och gärning. Alltså
skall allt, vad en kristen gör, vara en gudstjänst
och som sådan en mission, d. v. s. ett
förhärligande av Kristi namn till utbredande av
kunskapen om Gud, vår Fader.
Men i praktiken förefinnes en viss
förträngning i vår syn på vår missionsgärning. Där kan
man tala om en predikstolens makt. Den bär ju
ock fram det högsta budskap och tar ut sin rätt
med obeveklig makt. Den är ej heller god gent
emot dem, som till äventyrs vilja dela makten.
Sett i sitt historiska sammanhang är detta icke
svårt att förstå. Innan 1800-talets stora
folkväckelse bröt igenom, rådde det andlig anarki i vårt
land. En var hade sin egen religion, om han nu
hade någon alls, och där man ägde en levande
tro, var man i stort rättslös. Då uppstod den stora
räddande kraft, som hette »personligt
vittnesbörd» eller »evangelisk predikan». Det blev en
tvingande nödvändighet att få till så många
möten som möjligt, där evangelium genom
vittnesbörd kitnde givas åt människorna. Ty det var
nöd och hunger efter Herrens ord. Och då
gällde det att handla raskt och om så var rent av gå
genvägar. På detta sätt lyfte predikan folket ur
den svåra nöden och träldomen under synden.
Men i gengäld blev den beklädd med högsta makt
och myndighet över det nya folket. Och så blev
predikan konungen, predikstolen enväldig ocb
mötesformen den enda rätta konstitutionen.
Predikan stod först, ja, ensam på programmet,
predikstolen flyttades till centrum av alla det nya
folkets kyrkor och bönehus, och anordnandet
av-möten blev den rätta missionsgärningen.
Predikstolen blev så ock det nya folkets enda
prövosten, vilken blev utslagsgivande, när detta
gick att utse ledare åt sig på olika områden. När
man t. ex. ville ha en ledare, en lärare eller en
tidningsman, vilken företrädesvis bort äga
organisatörens, pedagogens eller journalistens
förmåga, har man dock sökt ocli stannat inför en god
predikare. Ty som sådan har man haft tillfälle
bedöma de respektive personerna. Men i den
gärning, som skulle bli deras egentliga, voro de
ganska okända, enär man i stort sett endast haft
predikstolen som måttstock på deras lämplighet
även till ifrågavarande befattning.
Men detta var i den första tiden helt
naturligt den enda utvägen till bot och frälsning.
Men när ordningen börjar inträda ocb folket
självt förstår sitt väl, brukar makten fördelas på
flera. En högsta styresman behåller man
visserligen, men han får dela makten med andra kloka
män. Det är något av detta, som sker med
predikan i dessa dagar. Man vill förvisso som förr
ha den i centrum, men man vill även ge rum åt
andra faktorer, som ha samma mål: kristlig
väckelse och andliga resultat.
En àv dessa nya faktorer, som börja dela
makten med predikstolen, är det skrivna ordet eller
Utteraturen. Man kan förvisso tala om vår
litterära improduktivitet, såsom jag gjort i
»Medlemsblad för Predikanternas Studiekrets» (av
vilken artikel denna har blivit delvis
omarbetad men samtidigt tillökad). Vår litterära
gärnings obetydlighet i förhållande till S. M. E:s
storlek är ett odisputabelt faktum. Vårt eget
bokförlag är ingalunda något stort sådant, detta ej
ens bland de religiöst orienterade. Och vad våra
egna män där producerat, är även rätt ensartat.
Det består företrädesvis i missionslitteratur och
skrifter, behandlande det praktiska
församlingsarbetets olika grenar. Det undantag,
Waldenström här som eljest utgjorde, om ock i
begränsad skala, får väl även mera tillskrivas hans
kyrkliga »härstamning» än hans frikyrklighet.
Som ett allmänt faktum måste vi även erkänna,
att våra missionärer varit mer litterärt
produktiva än t. ex. pastorerna.
Yi överdriva nog icke, om vi säga, att vår
litterära gärnings litenhet till största delen beror
på, att vi icke ägt kvalificerade män därtill. "Vi
ha med heder skapat den litteratur, vi kunnat:
missions- och församlingslitteraturen. Men
utanför dessa områden, t. ex. i teologi, kyrkohistoria,
religionsvetenskap, filosofi, sociologi m. m., ha
vi icke ägt män, som varit nog kompetenta till
litterär produktion. Men detta bottnar i sin tur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
