Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. Den 10 september 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MISSIONSFÖRBUNDET.
,563
floden, men hur skola vi komma över? Ingen
bro finns och att vada är omöjligt i det
nära tre meter djupa vattnet. Någon
föreslår att vi skola vänta tills vattnet runnit undan.
Men hur lång skulle en sådan väntan bli ? I
veckor kanske! Och vi förkasta den tanken. Men
till all lycka växa stora träd på båda stränderna.
Men de största och mest lämpliga ligga på
motsatta stranden. Jag hade min yxa med. Då jag
tog den med, ansågo bärarna den vara
obehövlig. Nu var den dock till stor nytta. En vågade
att försöka sig på att fälla ett träd, men han
fällde det längs efter floden, således till ingen
nytta. Jag föreslog att någon skulle simma över
och fälla ett, som stod lämpligt på andra sidan.
Sedan två man byts vid och huggit på det nära
en timme, föll det och det visade sig vara så pass
långt, att det med knapp nöd nådde över. Snart
var dock den provisoriska bron färdig, och vi
kunde fortsätta. Vi hade dock ej kommit mer än
ett par kilometer, förrän vi hade framför oss en
liten sjö. Var vägen gick, kunde vi ej se, men
att den skulle finnas någonstädes på andra sidan
var klart för oss alla.
Det gick ej så fort att komma över, men det
gick och det är huvudsaken i detta land. Det
börjar småregna, och det meterhöga gräset blir
vått, vilket gör att man snart är som hade man
gått till vatten i midjan. Ur skorna rinner
vattnet ut och in, så det fräser vid varje steg man
tar. Middagstimmen har för länge sedan
överskridits, men att tänka på någon mat i detta
våtväder går ej, då man omöjligt kan göra eld.
Bärarna måste dock äta, ty för dem att vara
utan mat är omöjligt. Medan de äta, fortsätter
jag. Vid det första vattnet få skorna komma
av fötterna och få plats över ena axeln. Och så
är det att fortsätta. Visst rivas fötterna sönder
av det vassa gräset, men däråt är intet att göra.
De genomvåta kläderna kyla på kroppen, ocli
man går som med isomslag. Förgäves spejar jag
bortåt horisonten efter någon by. En kall,
isande vind sveper bver den öde slätten. I väster
resa sig de höga, skogklädda bergen, där mitt
tillfälliga hem i Kongo är beläget. Åt öster bara
slätt så långt ögat når. Söderut synas de mörka
Mayombe-skogarna, bekanta i Kongo för sina
svåra backar och djupa raviner. Norrut höjer
sig landet sakta mot den vackra Zamana-platån
Svart och vitt.
och sedan Massendjo. Men framåt drar den lilla
karavanen genom det stripiga gräset. Klockan fem
nå vi en liten by, den första för dagen. Sju små
fallfärdiga hus ligga strödda på en liten kulle
utan ringaste ordning. Sedan vi rastat en liten
stund, fortsätta vi för att nå fram till den by,
där vi skola stanna. Just då solen dalar bortom
kullarna i väster, komma vi fram. Det kändes
gott att efter att ha varit på benen i tolv
timmar få sätta sig ned. Mitt i byn står ett tak,
som väntar på att väggar skola sättas dit, för
att det hela skall bli ett hus. Därunder slår jag
mig ned. Jag får i all hast ditsatt två väggar,
och så är jag ju litet skyddad för nattvinden.
Nu var det gott att få slå sönder några ägg och
sedan få vispa till min egen favoriträtt på
resor: äggmjölk. Några skorpor av egen
tillverkning lägges i och allt smakar så innerligen gott.
En kopp te avslutar det hela. Sedan gäller det
att få kläderna något torra. Så sitter jag framför
brasan ocli vänder på de våta plaggen, så att de
fort skola torka. Snart blir det tyst i byn och
då klockan passerat tio, kan även jag krypa in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
