Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. Den 29 oktober 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187 MISSIONSFÖRBUNDET.
Ett oförgätligt minne.
Över det småländska höglandet lyser
septembersolen pupurröd mellan brustna aftonskyar.
Några regndroppar ha nyss fallit, men molnen
skingras oeh de lätta skyarna försvinna mot
rymden. Luften är likväl tung och
allvarsmät-tacl och över landskapet vilar en underbar
stämning. På vägen mellan Smålands-Taberg oeh
Månsarps kyrka vandrar i aftonens stillhet en
skara unga män. De äro alla ordets förkunnare
och komma närmast från en predikantkurs i
»alla smålänningars Jerusalem». Snart skymtar
kyrkan fram mellan skogstopparna; några
minuter till och vandrarna äro framme vid målet:
pastor Karl Palmbergs gravkulle.
Den lilla skaran sluter ring omkring
gravmonumentet, ett väldigt granitkors. Huvudena
blottas, stillheten och tystnaden predika.
Mäktig och gripande ljuder därefter sången: »Jag
än en pilgrim här, går till mitt hem.»
En av bröderna träder fram och yttrar
ungefär följande ord: Mina bröder! Yi stå på helig
mark, ty här vilar stoftet av den kände
pilgrimspredikaren, pastor Karl Palmberg. Hans namn
är för alltid fast knutet till den svenska
väckelserörelsens historia. Karl Palmberg var en
predikare av väldiga mått. Hans förkunnelse var
städse mättad av pilgrimstankar och
evighets-allvar. Det var ej enbart naturlig begåvning och
rik utrustning som gjorde honom till
folkväckelsens kanhända störste evangeliiförkunnare. Ty
han hade även druckit djupt ur livskällan och
lärt förstå mycket av korsets hemlighet.
Därför blev ock Kristus-förkunnelsen det centrala i
hans livsgärning. Oeh därför gavs honom nåd
att bli ett välsignat Herrens redskap till själars
pånyttfödelse och till deras bevarande i nåd och
gudsgemenskap. Den väldiga förkunnarens
gärning manar till tacksamhet samt är förpliktande
för oss alla. Hans minne lever och hans
gärningar leva. Heligt är minnet, och löftesrika äro
gärningarna.–-
Händerna knäppas till bön och tacksamhet,
och evighetens klädafåll berör de bedjande för
några ögonblick. Stunden är helig och hjärter
Vad som nu i dessa artiklar är sagt är
ingalunda framfört i känslan av vare sig egen
förmåga eller skuldfrihet. Skulle vi icke få tala i
■en sak, förrän vi vore fullkomliga, finge ju
»djävulens barn» ha ordet jämt och oemotsagt.
Detta vill endast vara som ett »giv akt» för, vad
:som sker i de olika motsättningarna i vårt arbete
i våra dagar. Det vill ock om möjligt verka
uppfordrande till utökning av vår evangeliska
• och frikyrkliga gärning.
Söndagsskolans övre
avdelning.
GUDS FÖKBUND MED DAVID.
Text för söndagen den 8 nov. 1925. 2 Sam. 7: 1—16.
David tänkte bygga ett tempel åt Guds ark i
Jerusalem. Gud önskade emellertid ännu icke ett sådant. I
stället ingick Gud ett förbund med David. Om detta
förbund handlar dagens text.
I. Ett nådefullt förbund.
Förbundet slöts icke på grund av någon förtjänst å
Davids sida. Det var allenast på grund av Guds nåd.
Av nåd hade Gud upphöjt honom från herdegossens
stånd till konung över Israel. Av nåd hade Gud hjälpt
David på alla hans vägar. Av nåd skulle ock Herren
även i framtiden hjälpa David att göra hans namn stort,
v. 8—9.
Det är alltid av blott nåd, som Herren sluter förbund
med någon. Vi hava ingenting att komma med, inga
anspråk att göra. Vår ringhet hindrar icke Gud från
att ingå förbund med oss. De ödmjuka giver Herren
sin nåd. Vilja vi få del av Guds hjälp och välsignelse,
hava vi att ödmjuka oss inför honom.
II. Ett innerligt förbund.
Ehuru förbundet kom till stånd helt och hållet
beroende av Guds nåd, var där ingen klyfta mellan David
och Gud. Förbundet var innerligt, v. 14—15. Gud
talar om förbundet under bilden av förhållandet mellan
en fader och hans son. Hur innerligt var då icke
förbundet. Fadern bär alla bekymmer för sin son. Sonen
behöver icke bära bekymmer för fadern och var han
gripande. Ögonen tåras, men hjärtat jublar.
Och allvarligare än någonsin blir bönen: O, Gud,
gör oss till trogna förkunnare av Kristi
frälsningsbudskap !
I aftonens skymning tonar ännu en sång:
»Jag är en gäst och främling som mina fäder
här.» Och bortom de skogklädda åsarna
försvinner så småningom ekot av sången.–-
Från graven ställas stegen in i kyrkan, där
Karl Palmbergs stämma ljudit i 37 års tid.
Vilka härliga sanningar och gudomliga
frälsnings-tankar hava icke under denna tidrymd här
burits fram. Också här inne stämmes upp en sång,
vars toner genljuda i tempelvalven ocli blanda
sig med heliga minnen och evighetsbetonade
känslor. -
De besökande säga så farväl till denna
minnesvärda plats. Alla äro ense om att besöket är
ett minne för livet, ty det var en stund inför
Guds och evighetens ansikte. »Die Stunden der
Erinnerung sind lieilig.»
Evald Widell.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
