Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. Den 5 november 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187 MISSIONSFÖRBUNDET.
Det råder sorg vid Kingoyi.
Då budet kom om missionär Ekstams död.
I eftermiddag liar ett smärtsamt budskap nått
oss här vid Kingoyi. Missionär Ekstam är död.
Vi äro som förstummade både svarta och vita.
Saknaden efter honom är stor.
Då jag haft förmånen att vara Ekstams
kamrat sista tiden i Kongo, ville jag gärna nämna
något om hans stora gärning bland detta folk.
Var man än kommer i Kingoyi- och
Sundi-Lu-tete-distrikten och hälsar från »tata Hekesi», så
skina de svarta anletena upp. Ah, »tata Hekesi»,
alla känna honom. Alltid någon gång har han
varit i deras by, alltid någon gång har han fått
hjälpa dem ur förlägenheten. När bössan gått
sönder eller tänderna börjat värka eller något
annat missöde hänt, till Ekstam har man vänt
sig och fått hjälp. I andliga frågor har han varit
auktoritet. Hans ord hava haft avgörande
betydelse. ..
Under hans energiska ledning har
verksamheten gått framåt oerhört. När han började här
för 21 år sedan, funnos kanske ett 30-tal
medlemmar i församlingen. Nu närmar sig antalet
3,000. Han var som få sldckad att förstå och
få bukt med det styvsinta Kingoyi-folket. Han
har varit med under de tider, då det var en
dagsfråga när missionären skulle mördas och
stationen sättas i brand. Han har varit alldeles
blåslagen på kroppen av blybitar från
svartingar-nas bössor och undkommit att bli ihjälskjuten
som genom ett Guds under.
Andra tider ha avlöst de gamla. När han
lämnade Kingoyi, följde jag honom genom byn.
Där voro ej mindre än 22 äreportar resta. De
svarta stodo uppställda och togo emot med sång
och följde sedan med sjungande och skjutande
en hel timme. Det var riktigt rörande att se
dem säga farväl. I eftermiddag när dödsbudet
kommit, spreds det med oerhörd fart. En stund
senare kom en yngling som tjänat Ekstam upp
till kontorsfönstret här. Jag frågade honom, vad
han ville. »Ingenting», blev svaret. »Har du
hört att Ekstam är död?» frågade vi honom.
»Ja», blev svaret. Så började han gråta, vände
sig bort och försvann.
Sista dagarna Ekstam var kvar här, var ban
trött och längtade att få komma hem. Han
kände sig glad att få släppa av det tunga ansvaret.
Verket härute var dock en lij ärtesak för honom
in i det sista. Ilan bad så ofta sista tiden för
verksamheten: lärarna, skolorna,
byverksamhe-ten ,kamraterna. Han riktigt överlämnade allt
i sin himmelske Faders mäktiga hand, förvissad
om, att han, missionens Herre, skall föra sitt
verk till seger.
Sedan Ekstam lämnat Kingoyi och strax före
avresan liem, skrev ban till mig från Matadi
bland annat följande:
»Min tanke ilar ofta till Kingoyi och jag ser
er gå och vanka på de uppnötta vägarna. Må
Gud välsigna dig i din gärning. Det är ett stort,
ansvarsfullt arbete, du fått dig anförtrott på
unga skuldror, men Gud är rik över alla dem
som åkalla honom. Jag är ledsen över att min
sista tid i Kongo skulle bliva en svaghetens tid,
så att jag ingenting förmådde. Jag må ärligt
bekänna, att de sista månaderna gick jag bara
och väntade, att något skulle hända, ty jag
kände, att det dalade, fastän jag ingenting ville
säga. Jag har dock sökt efter den nåd Gud givit
att göra min plikt, och jag vet, att du skall göra
din...»
Tack för vad Du varit och givit! Tack för Ditt
genomgoda kamratskap! Vila i frid från en
stor gärning till uppståndelsens morgon!
Kingoyi d. 12. 9. 1925. Karl Aldén.
Ett efterföljansvärt
exempel.
Ur Dala-Tidningen taga vi oss friheten att
anföra följande, som också vi vilja kalla ett
efterföljansvärt exempel:
Personer i Dala-Gärdsjö med den
varmhjärtade och uppoffrande missionsvännen,
handlanden And. W. Åberg, som initiativtagare, ha
flera gånger gjort resor till Ore socken, särskilt
till Östanvik, där bönehus finnes och några
troende vänner, för att anordna möten med
predikan och ibland även med sång och musik.
Hr Åberg har, som förut nämnts, bildat en
missionsförsamling på platsen, och han söker också,
då tillfälle erbjuder sig, få bilägare m. fi. från
andra orter att kostnadsfritt göra missionsresor
till Ore för att stödja den lilla ännu svaga
församlingens arbete.
Tillvägagångssättet är efterföljansvärt för
Kristi vänner, även då det gäller mission på
andra trakter både inom och utom vår provins.
På många håll har man möjligheter att på detta
sätt bringa Guds ord till människor, boende på
platser, där missionen är mer eller mindre
försummad.
Det talas ju mycket om »mörka orter», där
de olika frikyrkliga organisationerna böra
gripa in för att få predikoverksamhet till stånd.
Men man kan ej begära, att dessa
organisationer skola räcka till för alla uppgifter.
Enskilda missionsvänner och församlingar böra
enligt det prisvärda exemplet från Gärdsjö på
eget initiativ kunna uträtta åtskilligt i detta
avseende. Stora resultat för Guds rike ha
under gångna tider vunnits på denna väg, och
varför skulle man ej vinna även nu?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
