Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 47. Den 19 november 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187
MISSIONSFÖRBUNDET.
"MED ANDRA OR D,"
Till frågan om andedopet.
Av 0. Olofsson.
När man uttrycker en sak på ett sätt, men
sedan vill uttrycka den på ett annat sätt,
brukar man ofta säga: »med andra ord». Jag
undrar om icke den diskussion som förekommer
såväl enskilt som offentligt om vad som menas med
andedop, beror på att man talar om en gammal
god sak med andra ord.
Såvitt jag kan förstå, råder ingen
meningsskiljaktighet, när det är fråga om behovet och
längtan efter en större andeuppfyllelse. Härom
äro alla eniga. Om någon värmes i sin själ av
denna heliga eld och emottager kraft, icke blott
att tala vid möten utan även att i det dagliga
livet leva ett Gud hängivet liv, fröjda sig alla
åt det. Så långt är allt enigt och bra. Men när
det sedan blir fråga om de teologiska termerna
for denna erfarenhet, dela sig meningarna.
Det torde icke vara många äldre troende, som
icke ha sina särskilda erfarenheter på detta
område. Och det vore säkert nyttigt för de unga
troende att taga del av dessa erfarenheter. Vad
för slags erfarenheter, frågar då någon. Jo,
erfarenheter av en särskilt djup, andlig
välsignelse. Jag har upplevat stunder i mitt liv, då Gud
varit mig så nära, att jag formligen tyckt mig
vara lyftad högt över jorden, och många, många
andra ha gjort samma erfarenhet. Hade vi haft
samma uttryckssätt då som nu, så hade vi
säkerligen sagt, att vi blivit döpta i Helig Ande. Men
på den tiden uttryckte vi oss så: »Gud var mig
mycket nära», eller: »Jag blev rikligt välsignad
av Gud». Och talade vi om andra, som gjort
samma erfarenheter, sade vi på samma sätt:
»Den och den har blivit rikligt välsignad av
Gud». Att vi då menade detsamma, som man
menar nu, när man säger, att den och den blivit
andedöpt lider intet tvivel. Huru allvarligt det
ofta var vid sådana tillfällen, minnes jag
mycket väl. Till exempel ifråga om troende, som
sett snett på varandra i åratal. De bådo nu
varandra om förlåtelse, och det blev försoning och
frid. Skötesynder, som somliga legat under för,
bekändes och de fingo kraft och mod att segra
över dem. Och människor, som levat i girighet,
kunde med frikostig hand skänka av sina medel
till missionen eller till de behövande. De, som
förut aldrig brukat bedja eller vittna offentligt,
fingo »sina tungors band lösta». Det var ett
härligt Guds verk och alla tackade Gud därför.
Att detta på något sätt skulle verka skiljande
mellan de troende föll oss aldrig in. Tvärtom
var det synnerligen enande, och varför skulle
det icke vara det? Med en rik Guds välsignelse
menade vi ingalunda endast en tillfällig
känslo-berusning utan en verklig kraft från Gud att
kunna leva ett heligt liv. För övrigt var det på
den tiden ett mycket vanligt uttryck: »Leva helt
för Gud».
Vad som då uttrycktes med till exempel »leva
helt för Gud», uttrycktes sedan, först av
metodisterna, som i min ungdom började sin
verksamhet i min hemtrakt, och sedan av
Helgelseförbundet med ordet helgelse. Dessa menade, då,
att helgelsen var något särskilt hos en kristen,
ett extra pius i hans förhållande till Gud. Då
menade de precis vad som nu menas med
andedop. Jag kan icke säga, hur förvånade vi unga
troende blevo, när vi hörde, att sådana, som
bekände sig vara särskilt helgade, ville skilja sig
från de andra och gå sin egen väg. Det var,
som om de ville säga: »Nu gå vi, som blivit
helgade. Och de som nu icke följa oss, äro heller
icke helgade». Ni må tro, att det vållade
slitningar då, och många dömdes för att de icke
kunde följa med. Men vem gillar nu egentligen
detta handlingssätt ? Alla förstå nog, att det var
då som nu och nu som då, att den ene kan vara
mera helgad än den andre, eller om vi säga vara
mera välsignad av Gud än den andre. Vad som
streds om då var helgelse, och vad som strides
om nu, är egentligen samma sak, ehuru det nu
kallas andedop. Vad månne blir nästa
benämning på det som uttrycker ett rikt andligt liv,
och skall då detta också bli till splittring bland
Guds folk? Det må inte förvåna, när vi som
varit med om sådana erfarenheter stå där
sörjande, icke därför att människor trängta efter
andeuppfyllelse och emottaga denna
andeuppfyllelse, utan därför att det som mest borde ena,
i stället splittrar Guds folk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
