- Project Runeberg -  Missionsförbundet : illustrerad veckotidning för Svenska Missionsförbundet / Fyrtiotredje årgången. 1925 /
788

(1925)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 47. Den 19 november 1925 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

187

MISSIONSFÖRBUNDET.

Domssöndagen.

Matt. 25: 31—46.

Det är till Människosonens domstol, som varje
människas väg leder. Därifrån går en hop till
evigt straff, en annan hop till evigt liv. Ett
tredje gives icke.

Vad är det då, som avgör, huru vår evighet
skall bliva ? Det är vårt förhållande till
Människosonen. Människosonen på härlighetens tron
skall döma oss efter vad vi gjort eller icke
gjort Människosonen, som vi mötte i ringhet på
jorden. Så hänger det då allt därpå, huru vi
förhålla oss till honom.

Vårt sinnelag gent emot Kristus uppenbaras i
vårt förhållande till dem, som han här kallar
sina minsta bröder. Då vi bevisa dem gott i
deras hunger oeh nakenhet, deras sjukdom och
bedrövelse, ser han detta, såsom vore det gjort
mot honom själv. Tillsluta vi åter vårt hjärta
för deras nöd, hava vi därmed lagt i dagen, att
vi icke hava något hjärta för Jesus Kristus
själv.

Huru se vi då icke här, att det icke är fråga
om stora och väldiga gärningar för att vinna
salighet och evigt liv och icke heller fråga om
stora och för människors ögon förskräckliga
synder, för att evigt straff skall bliva vår lott.
Närmare än så går saken oss inpå livet. Det är
här fråga om huru vi hava det med
Människosonen, icke om huru regelrätta eller krokiga våra
vägar äro inför människors ögon. Att vara
likgiltiga för hans minsta bröder på jorden
bereder oss evigt straff; att bevisa dem vänlighet
och hjälpsamhet öppnar för oss himmelens
portar.

Detta är nu icke så att fatta, som om Jesus
icke tager det så noga med synden i alla dess
former eller å andra sidan förgäter det verk,
som annars göres för hans rike. Men det är den
meningen, att prövostenen för vår ställning till
Människosonen är vårt förhållande till hans
bröder i världen. Och det är efter detta, som vi
en gång varda dömda.

Så må vi då fatta oeh förstå, att det på den
stora dagen icke skall bliva fråga om vad vi i
allmänhet hava gjort eller icke gjort under vårt
korta liv i tiden utan om vad vi hava gjort eller
icke gjort mot Jesus Kristus. Huru bör icke
detta komma oss att i uppriktigt sinne träda
fram inför honom, medan dagen ännu varar, och
bedja, att han måtte förlåta oss allt och giva oss
den kärlek, som är verksam på jorden och får
s:in rika nådelön i himmelen. ,/. II.

En högtidsdag vid Kingoyi.

Kära missionsvänner! Frid!

Förra söndagen hade vi »storsöndag» i mer än
vanlig bemärkelse. Vi hade då glädjen att hälsa
en ny kamrat välkommen till det myckna
arbetet, nämligen syster Emma Hellstedt.
Seminarieläraren Kibangu hälsade henne välkommen med
följande ord av Jesus: »Medan dagen varar,
måste jag göra dens vilja, som har sänt mig,
natten kommer då ingen kan verka.» Hans tal var
en gripande maning att fortsätta verket, tills det
är fullbordat.

Att missionen under gångna tider ej varit
förgäves är säkert. Då jag häromdagen var på resa
i byarna, fick jag mitt inne i urskogen se en
uppskottad gravkulle vid sidan av vägen. På
det lilla enkla omålade träkorset ovanpå kullen
stod inristat följande: »Mono i mfulukulu ye
moyo.» (Jag är uppståndelsen och livet.) Vem
har burit fram budskapet till denna själ om en
levande Gud om ej missionen? Vem har för
denna människa talat om att på andra sidan
graven skall hon uppstå i oförgängligt ljus till
oförgängligt liv och att hennes tro på en levande
Frälsare där skall bytas i åskådning om icke
Edra sändebud, I som bedjen och offren för
missionen? Detta lilla vittnesbörd är gripande och
talar om seger, härlig seger.

Nu tillbaka till söndagens möte. Ett annat
nummer av ovanligt slag hade vi med på
programmet nämligen invigning av vår nya orgel.
Till givaren, en stockholmsbo, som vill vara
okänd, ber jag härmed att få framföra
Kingoyi-församlingens hjärtliga tack för den
utomordentligt vackra gåvan. Det var ett stort behov,
som därmed fylldes. Vår distriktslärare, som å
församlingens vägnar bad mig framföra tack
till givaren, riktigt strålade, strålade av glädje
och lämnade som minnesord: »Jag vill tacka dig
bland folken, Herre; jag vill lovsjunga dig bland
folkslagen. Ty din nåd är stor allt upp till
himmelen och din sanning allt upp till skyarna.
Upphöjd vare du, Gud, över himmelen; över
hela jorden sträcke sig din ära.» Så önskade han
att Gud rikligen måtte välsigna givaren. Vi
instämma med honom.

Tillgivet Karl Aldén.

Kingoyi den 19 september 1925.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:36:56 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/missio/1925/0858.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free