- Project Runeberg -  Missionsförbundet : illustrerad veckotidning för Svenska Missionsförbundet / Fyrtiotredje årgången. 1925 /
875

(1925)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52-53. Den 24 december 1925 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

MISSIONSFÖRBUNDET.

88 T

VÅR KINAMISSIONS UPPKOMST OCH UTVECKLING.

Ett trettiofemårsminne.

Av fru Eva Sköld.

Den 13 november 1890 landade S. M. F:s
första Kina-missionärer i Shanghai, Kina. Det
var en grupp av sju personer: Joh. Sköld, Eva
Sköld och deras tre gossar, K. W. Engdahl ocli
O. F. Wikhölm. De möttes av missionären E.
Lund, som varit i Kina ett par år. Denne hade
kommit ut i Kina-Inlandmissionens tjänst. Men
när han fick veta, att S. M. F. skulle börja
mission i Kina, begärde ban och erhöll anslutning
till detta sällskap. Han hade redan hyrt ett
kineshus åt oss i staden Wuchang och blev oss
dessutom till hjälp med varjehanda. Det var
allt så nytt och annorlunda, än vi sett och
erfarit. Någon litteratur med tillförlitliga
upplysningar om Kina fanns inte i Sverige på den
tiden. Missionsföreståndaren, d:r E. J. Ekman,
skrev till oss, då det först blev fråga om vårt
utgående till Kina, att städerna där voro
unge-för som europeiska städer.

På resan uppför floden — ungefär 100 sv. mil

— blev det tillfälle att språka om varjehanda.
Därvid fingo vi veta, att det förhyrda
kineshuset upplåtits för oss, endast därför, att ingen
ville bo i det, emedan det var tillhåll för onda
andar. Så fingo vi veta, att det källvatten som
fanns att tillgå i närheten av vår bostad, inte
kunde användas till dricksvatten och i köket.
Sådant skulle bäras från floden. Från floden

— men det vattnet såg ju ut som vattnet i en
lergrop, fast något mera gulaktigt. Skulle det
vara det bästa vatten, vi kunde erhålla? Ja, när
det hemburits, hälles det i stora stenkärl, litet
alun iröres, oeh det får stå en stund, så att
leran etc. sjunker till botten. Därefter kokas det
och är sedan användbart. Stundom filtreras det
ock.

»Finns det fönster åt gatan i den lägenhet, vi
ska’ bebo?» frågade jag Lund. »Nej», blev
svaret, »sådana användas ej på kineshus». Inga
fönster åt gatan — det lät inte vidare trevligt.
Men när vi sedan den 25 november, följda av
en hop män, kvinnor och barn, som trängdes
omkring oss, kommit in i huset, och porten
stängdes om oss, var jag fullt nöjd med att det inte
fanns- några fönster - åt gatan. Huru1 skulle vi

eljest ha fått någon ro? Nu hade vi lugn från
det hållet. Men på vänstra sidan om oss var
grannens egendom. Den var skild från den vi
bebodde endast genom en mur, som ej var
synnerligt hög. Där skreks och pratades, så att man
kunde knappt tro annat än att det var trätor
och slagsmål å färde. Men så småningom lärde
vi oss att förstå, att kineserna äro högröstade
även under helt fredliga förhållanden. På
andra sidan om huset var det ett stort och
mycket besökt avgudatempel. Kinesernas språk
förstodo vi icke, men skramlet till avgudarnas ära
förstodo vi betydelsen av. Hjärtat fylldes med
vemod oeh varma böner uppsändes att det måtte
gå med detta tempel och dess avgudar, som
profeter säger: Avgudarna skola platt förgås. Vår
bön om denna sak blev hörd. Efter några år blev
templet förvandlat till skola och avgudarna
vräktes bort.

Det är för varje sann missionär, som kommer
ut, en tämligen stor prövning att inte vara i
stånd att göra sig förstådd av folket, men detta
var om möjligt än mer prövande för de först
utkomna. Hur man längtade efter att snart
kunna göra sig förstådd! Men ack, språket föreföll
som en oöverstiglig mur. Det gällde dock att
komma över eller omkring den på något sätt.
Sedan vi litet var sökt få bort smutsen närmast
omkring oss, fäst gråpapper över
väggspringorna och vitt papper över trägallren, som till
största delen utgjorde de fönster vi hade —
några sådana av glas funnos dock — började
språkstudierna på allvar. Vi gjorde vårt bästa,
och det gick framåt så småningom. Men nog är
jag glad, att det nu är bättre ställt med
språkundervisningen för nyutkomna missionärer än
det var då.

Svensk-amerikanska missionsförbundets
missionärer — ett gift par och en ensam man —
förenade sig med oss fram på vintern. På våren
fingo de båda familjerna hyra rum i ett hus på
amerikanska missionsstationen ej långt ifrån.
Ungherrarna stannade kvar i kineshuset, där de
nu fingo bättre utrymme, vilket väl behövdes,
tills den heta tiden kom. Sjukdom hade gästat

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:36:56 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/missio/1925/0959.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free