Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52-53. Den 24 december 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8?6
MISSIONSFÖRBUNDET. 88 T
vårt hem, men allt såg dock nu tämligen ljust
ut, helst som vår mission nyligen lyckats inköpa
ett, par kineshus på en välbelägen och
någorlunda rymlig tomt. Detta var ett stort
tacksägelseämne, ty det var mycket svårt för utlänningar
att få köpa någon fastighet i Central-kina vid
den tiden.
Men den 12 maj mördades ett par utlänningar
i staden Wusuch — några timmars resa nedför
floden. I en del andra städer blevo somliga
misshandlade, och i Wuchang kom den ena hotelsen
efter den andra. Man var osäker för överfall både
dag och natt. Vi vakade därför turvis för att
vara beredda till flykt. Huru vi sedan på
konsulns enträgna uppmaning måste fly till
Han-kow och hur vi hade det där är här för
vidlyftigt att beskriva. Men vi fingo erfara att
Herren är en mästare till att hjälpa. Och med
tanken på att han då och sedan hjälpt igenom,
vill jag bara instämma med David i ps. 103:
Lova Herren min själ och förgät icke vad gott
ban har gjort dig!
Trots oroligheterna bodde de ogifta bröderna
kvar i Wuchang, och på hösten började om- och
tillbyggnad av de inköpta kineshusen. Den 22
april 1892 var ett av husen så pass i ordning,
att även vi jämte en syster, som kom ut hösten
1891,, kunde flytta dit. Alla bröderna hade
flyttat dit förut ocli anspråken på bekvämlighet
finge inte vara stora, så länge blott ett av
husen var beboeligt. En av bröderna låg i ett
rum, som till större delen var upptaget av
packlådor m. m. och som på samma gång måste tjäna
som skafferi.
Utmed det, främre huset byggdes ett hus till
största delen av gamla dörrar och tunna bräder
samt annat gammalt virke. Ingen här hemma
skulle tänka på ett sådant hus till vare sig
boningshus eller skola. Men det var det bästa vi
då kunde få och någorlunda användbart efter
dåvarande kinesiska förhållanden.
I detta hus fanns rum för skolläraren samt
för tjänare och dessutom var där en skolsal. Vi
började missionens första gosskola i juni 1892.
Det var en skola det — just en av äkta gammal
kinesisk sort. På morgonen komma barnen mellan
5 och 6, och läsningen började. På förmiddagen
var det en frukostrast, och sedan fortsatte
skolan utan rast till omkring klockan fyra. Vi be-
hövde aldrig vara rädda att sova för länge om
morgnarna den tiden, då vi för hettans skull
måste ha fönster och dörrar öppna. Skolarbetet
gick så till, att varje lärjunge läste högt ur den
del av boken, som läraren först läst för honom,
tills han kunde det lästa utantill. Då gick han
fram, bugade sig för läraren oeh gav honom
boken, vände därefter ryggen till läraren och läste
så upp sin läxa. Gick den bra, så fick han en
ny, och så började den inläras på samma sätt
som den föregeånde. När en hel del pojkar
läste högt med sina röstresursers fulla kraft,
hördes det att en skola fanns på gården.
Men en dag fingo vi höra ett ännu värre
väsen. Det var, som om det gällt livet för någon.
Då vi hörde efter, fingo vi veta orsaken. Det
var en gosse som skolkat. Föräldrarna hade
sänt honom till skolan oeh han hade skolkat
ännu en gång. Nu hade de tagit honom med sig
och gåvo honom där en avbasning inför
kamrater och lärare. En sådan uppfostringsmetod
är nog omtvistad, men i det omnämnda fallet
hade den åsyftad verkan. Gossen skolkade ej
mer utan blev en arbetsam och duktig gosse.
Angående denna skola må vidare nämnas att den
pågick året om med undantag av en månad vid
kinesiska nyåret samt några få dagar vid femte
och några vid åttonde månadens fest.
Den 13 november 1892 invigdes en
samlingslokal i det främre huset. Utan beräkning föll det
sig så, att det var på dagen två år efter första
missionärsgruppens landstigning i Shanghai och
ett år efter andra gruppens ankomst till nämnda
stad. I nämnda samlingslokal höllos sedan
möten varje söndag och ofta om- vardagarna. En
kinesisk språklärare, som själv ej var en kristen,
fick hjälpa till ibland. Sedermera fingo vi en
gammal kristen man, som förut hjälpt Kina
In-landsmissinen. Denne man var vår första
evangelist.
I ett mindre rum bredvid samlingssalen
börjades snart möten för kvinnor. Inte fanns det
förmåga att hålla långa tal, och det fanns heller
ingen, som skulle ha lyssnat till ett sådant med
undantag av en tioårig flicka, som brukade stå
hela tiden med spänd uppmärksamhet. De
övriga hörde på några satser, och så avbröto de
talet med varjehanda frågor om talarinnans
hem, fosterland, kläder och annat mer. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
