- Project Runeberg -  Missionsförbundet : illustrerad veckotidning för Svenska Missionsförbundet / Fyrtiotredje årgången. 1925 /
889

(1925)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52-53. Den 24 december 1925 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

MISSIONSFÖRBUNDET.

88 T

"Den förnöjsamme har
alltid nog."

Av pastor Paul Johansson.

Det var julafton och började skymma. Iiär
och där gick en rullgardin ned liksom för att
hålla kvar de varma ljusstrålarna inne i
rummen.

På ett och annat ställe hade rullgardinen
lämnats orörd — kanske med avsikt för att de
förbipasserande skulle kunna se, huru fint man
hade ordnat till jul.

Gatlyktorna tändes, och snöflingorna lekte
med varandra i det tysta, bleka ljuset.

Anders Berge hade länge vankat omkring i
staden, under det han förgäves brytt sin hjärna
med försök att lösa den svåra frågan, huru han
skulle kunna åstadkomma litet julglädje åt de
sina. Den behövde endast bestå av lite mat.

Julen var ju ändock en. av de största
helgerna, och han tyckte, att då skulle de åtminstone
inte hungra, annars hörde ju det nästan till
dagordningen. Men det är, som kännedomen om
andras överflöd skulle öka ens egen nöd och
styrkan av hungern. Många jular förut hade
Anders tänkt på hur gott andra hade det, under
det han med de sina fick lida nöd, och det
kändes bittert.

Allt sedan arbetet blivit nedlagt vid bruket
hade Anders varit utan arbete. Förgäves hade
han sökt anställning. Överallt var det upptaget.
Något tillfälligt arbete hade han ju haft ibland,
men vad förslog det.

I dag hade han på torget försökt få bära liem
varor och julgranar åt sådana, som hade gjort
stora uppköp, men antingen kommo andra före
eller också svarade man »nej tack», och lät till
exempel en pojke vid ett annat stånd få
förtjänsten. Anders kände det då litet tungt men
tänkte: »Det är ju inte så egendomligt, att
inte man vill ha honom till att bära; ty han
var ju i alla fall inte så väl klädd som de
andra.»

Gata upp och gata ned går lian, under det
oron stiger. Ju längre kvällen lider, dess mindre
blir hoppet, och att tigga på själva julafton ville
han inte. Hans hustru och deras tre barn
sitta hemma och vänta, och han måste ha mat.
Ack, om han ändock lyckades!

Ett stycke framför sig ser han breda
ljusfloder strömma ut från liågra upplysta fönster.
Han ämnar gå förbi, såsom han gjort på så
många ställen förut, men de lågt sittande
fönstren ge honom möjlighet att se in i den upplysta
salen.

Tvärs över rummet stocl ett bord dukat med
allt gott ett förmöget hem kan uppbringa. Vid
ena ändan stod ett piano, på vilket en av Thor-

valdsens »Kristus» var placerad. På väggen
mitt emot fönstret såg Anders en väggbonad
med orden: »Låt ej din hand så hårdna under
striden, att den till bön ej knäpps, då dag är
liden.» Så vackra ord, tänkte Anders, och utan
att han visste det hade han lutat sig emot
fönsterfodret. Mekaniskt gled hans forskande
blickar omkring i rummet. På ett
serveringsbord i ena hörnet var också utrymmet taget i
anspråk för husets goda. En linneduk med
fransflätningsarbete hängde ned på framsidan,
och även där kunde Anders läsa några ord:
»Den förnöjsamme har alltid nog.» Det var
röda, upphöjda bokstäver. De lyste såsom eld.

En snöflinga letade sig tyst och stilla ned
emellan rockkragen och halsen. Anders
vaknade till verkligheten ifrån sin ögonfägnad och
kom ihåg, att han måste skynda.

Han raskade på sina steg gatan framåt.
Ljudet från den vackra salen med kristusbilden och
de vackra orden, där säkert goda människor
bodde, försvann, men framför sig såg han på
snön i röda upphöjda bokstäver: »Den
förnöjsamme har alltid nog.»

Det blir tyngre ocli tyngre att gå. Snön
räcker Anders över foten. Han ämnar just slå in
på en annan gata, då han hejdas av en man,
som tilltalar honom:

»Har ni ticl ocli lust att skotta undan snön
här? Jag vet, att det är sent på julafton, men
ni ska’ få ordentligt betalt.» — »Jag står gärna
till tjänst», svarade Anders, under det han erfor
en känsla av tacksamhet i sitt inre.

Han tyckte, att det gick sakta att få fram
snöskoveln, men då han väl fått den i sina
händer, kunde mannen ifrån fönstret se, huru snön
tog till reträtt för Anders. Aldrig hade han väl
arbetet så friskt och med sådan glädje. Nu skulle
hans svåra fråga få en tillfredsställande
lösning. Han var säker på att han skulle bli
välkommen hem.

Under det Anders arbetade, märkte lian, att
de röda, upphöjda bokstäverna gång på gång
kommo för honom. Han såg, liur de lyste emot
honom i snön. Varför lämnade de honom inte?
Hade inte han varit förnöjsam? Visserligen
talade han ibland med sin hustru om deras
gemensamma bekymmer, och nog kände han huru
en bitter känsla steg upp inom honom, då han
tänkte på, hur andra hade allt i överflöd, under
det att han med de sina saknade det
nödtorftigaste. Men det är ju lätt att vara förnöjsam
då man hade allt i överflöd. Då kan man till
och med skylta med sin förnöjsamhet.

»Men varför var det egentligen så trångt och
fattigt?» undrade Anders. Han hade ju försökt
att vara skötsam, så långt i hans förmåga stod.
Inte kunde väl hans fattigdom förklaras bara
med oförnöjsamhet? Den måste ha en annan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:07:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/missio/1925/0973.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free