Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52-53. Den 24 december 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MISSIONSFÖRBUNDET.
88 T
»Ring efter en läkare. Mannen är döende.
Jag fann honom härutanför. Han blöder ur
näsa och mun.»
Dahne försvann till telefon. Fru Dahne
gjorde i ordning en bädd på soffan i arbetsrummet
på vilken mannen lades ned.
»Han är blek. Säkert har han legat en god
stund. Det är få fotgängare ute nu.»
Konstapeln gick för att hämta några paket,
som lågo bredvid mannen, då han hittade honom.
»Läkare kommer strax», sade Dahne, då lian
kom tillbaka.
»Det är ju mannen från torget!» Dahne hade
blivit blek. Skulle han nu få tillfället att hjälpa
åter, eller skulle det gå förlorat?
Om en stund kom läkaren. En kort
undersökning. — »Överansträngning, ett blodkärl har
brustit och stark blodförlust. Han hare inte långt
kvar.»
Anders vred på sig och slog upp sina ögon.
Han såg inåt salen och fick se ett
serveringsbord på vilket låg en duk, som hängde ned på
framsidan med röda upphöjda broderier. Han
utstötte nästan ett rop: »Den förnöjsamme–
är jag då så oförnöjsam?» Varefter han sjönk
tillbaka på kudden.
Han hade för alltid upphört att bekymras
för mat och kläder.
#
Den döde blev förd till bårhuset. Vem han
var, visste man ännu inte. Han hade intet, som
kunde ge någon upplysning, på sig. Endast en
traktat i ena rockfickan.
Allt hade åter blivit ordnat i Dalines vackra
och varma hem efter detta oväntade besök. Men
i denna julnatt dröjde de båda makarna kvar i
bön inför Gud. De bådo ocli gräto och ropade
om nåd och förbarmande. De ville börja på
nytt i Jesu efterföljd.
Den julnatten föddes Frälsaren såsom på nytt
i deras hjärtan, och efter den juler var det, som
Dahnes väg ofta ledde till de fattigas tjäll,
särskilt då det led mot jul.
Skärblacka. || Guldbröllop firades den 14
november i Skärblacka missionshus. Karl och Mina
Eriksson, Dalen, hade inbjudit församlingen och
ungdomsföreningen jämte övriga vänner för att
högtidlighålla minnet av femtioårig erfarenhet
som äkta makar. Det blev en angenäm afton.
Ett antal telegram anlände. Dessa makar ha
varit medlemmar här omkring 45 år och vunnit
allas förtroende. De äro ännu krya trots den
höga åldern. Eriksson har tidigare varit vår
kassör i 25 år. Vi tillönska dem en ljus
ålderdom och en rik ingång i vår eviga boning! IT.
Ruth Walfridsson.
Sextio år den 30 december.
Skaldens ord: »Minnenas ljuvliga tyngd
trycker till jorden mig ned», passa in på fru Ruth
Walfridssons, född Dorph, liv. Hon har varit
med om mycket som varit outsägligt ljuvt och
mycket oerhört smärtsamt. Hon kan hugsvala
den betryckte med den hugsvalelse hon själv
fått. Uppfostrad i ett gott officershem erhöll
hon i sin ungdom en god utbildning, särskilt i
språk. Tidigt kommen till tro på Gud och
kallad till evangeliskt arbete, avskildes hon 1891
för missionen i Kongo. Vid sidan av sin högt
begåvade och gudfruktige make, doktor
Walfridsson, fick hon uppleva knappt tvenne
lyckliga år, fyllda av kärlek och av strängt arbete
för de lidande. Så ställdes hon våren 1893
plötsligt ensam. I sorgen över d :r Walfridssons
tidiga död deltog hela Förbundet. I Kongo
fortfor fru Walfridsson att arbeta som missionär,
tills hon 1904 fick sin uppgift som lärarinna i
franska, engelska ocli kikongo för
missionärskandidaterna på Missionsskolan, varjämte hon
för de kvinnliga eleverna där med ens blev en
moderlig vän. Doktorinnan Walfridsson har
vunnit vårt missionsfolks stora tacksamhet. Hon
tillbringar sin högtidsdag hos en sin släkting, fru
Storm, Uddevallagatan 33, Göteborg. G. M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
