Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och Carl Johan lyckades verkligen, ehuru med någon
svårighet, ät sig utverka från storthinget en adress (af den 24
November 1814), genom hvilken, under erkännande af samma
grundsats och med förbehåll att Norge å sin sida borde söka
göra sina anspråk mot Danmark gällande, åt konungen
anförtroddes ledningen af dessa underhandlingar ’).
Sådan var ock syftningen af de föreskrifter, med livilka
de tvenne norske underhandlarne, statsrådet Löwenskjold och
expeditionssekreteraren Yogt, försågos. I Maj 1815 anlände
de till Köpenhamn. Efter något dröjsmål, föranledt
förnämligast deraf, att konung Fredrik VI ännu ej återkommit från
Wienerkongressen, utnämndes till underhandlare å Danmarks
sida exellensen Mailing, geheimelegationssekreteraren Röyen
och finansdirektionsledamoten Alberg. Tvister om
fullmakternas form borttogo ytterligare en rundelig tid, och särskildt
visade sig tydligt, att danska regeringen högst ogerna såg sig
nödsakad att underhandla med norska ombud. Dess insagor
häremot, fullföljda ända till Ryssland, kunde dock ej
rimligtvis föranleda någon ändring. Ändtligen kom man till
hufvud-ämnet för öfverläggningarne; men vid första tal om
skuldsummans rättvisa fördelning yppade sig allvarsamma svårigheter.
Norges folkmängd var väl jemfÖrelsevis lätt beräknad, men
icke så dess »tillgångar», livilka dock, enligt fredsfördragets
ordalydelse, jemväl borde tagas i betraktande. Danmarks
första fordran var, att Norge såsom sin anpart i riksskulden
skulle erlägga 7 millioner R:dr Hamb. B:ko; men i
betraktande af Norges svaga tillgångar hemställde de danske
under-handlarne derjemte, huruvida icke Sverige kunde finnas villigt
att åtaga sig gäldandet af någon del bäraf. Detta förslag
blef naturligtvis tillbakavisadt och då de norska omhuden i
stället framlade betydliga motanspråk på Danmark, ansåg
liofvet i Köpenhamn sin goda rätt hotad och vände sig med sina
klagomål till Europas samtliga regeringar — den turkiska ej
För bedömmandet af storthingcts ställning till frågan i detta
skede af dess utveckling hänvisa vi för öfrigt till
storthin-gets adresser af den .’10 Maj och 2 Juli 1816 samt
stor-thingsförhandlingarnc för den 1 Juni 1818 (Junihnfiet p.
8—33).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
