- Project Runeberg -  Minnen ur Sveriges nyare historia / Del 10. Carl Johan och hans tid (1817-1822) /
292

(1852-1893) [MARC] Author: Berndt von Schinkel, Carl Wilhelm Bergman, Carl Erik Johan Rogberg, Johan August Constantin Hellstenius, Oscar Alin, Simon J. Boëthius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

emellan båda rikenas befolkning och tillgångar». Det är således
i egenskap af Norges konung som H. M:t nu underhandlar om
denna fråga; — det tillkommer då äfven Norges myndigheter att
å vår sida uppställa grunderna för uppgörelsen, för hvilkas
be-dömmande de ensamt ega nödiga uppgifter att tillgå; — det är
sålunda ock åt norske underhandlare som denna frågas lösning
bort anförtros; — och det är således vid detta tillfälle såsom vid
alla föregående H. M:t konungen af Sverige, som troget uppfyller
fredsfördragets bud.

Alldenstund detta ovederläggliga svar varit lätt att förutse,
har danska regeringen Infogat en del induktionsbevis till de af
mig just nyss vederlagde, och detta andra sätt att föra bevis,
ehuru mera sväfvande, kunde möjligen tyckas antagligt för den
som ej eger noggrann kännedom om de förbindelser,
som’förefinnes mellan Sverige och Norge.

Man har velat tillämpa på norska statsskuldsfrågan de
grundsatser, som godkänts vid några dylika förändringar af område,
som sedan en tid tillbaka egt rum i Europa och man har till
och med i Köpenhamn förklarat, att Norge är för Sverige en
tillräckligen vacker förvärfning, att ju det sednare landet allför väl
kunde komma ut med en penningeuppofifring.

Detta sätt att betrakta saken faller till föga vid blotta
påpekandet af en sanning, som bekräftas af valakten af den 4
November 1814, och hvilken sålunda lärer vara ovederlägglig, —
den nemligen, att det ej ens finnes en skugga till likhet emellan
arten af de band, som förena de tvenne skandinaviska
konungarikena och arten af de föreningar, besittningstaganden eller
för-värf, på hvilka man velat åberopa sig.

Enligt Kielerfördragets ordalydelse borde Norge förenas med
Sverge pä samma vilkor, hvarunder det tillhört konungen af
Danmark. Om detta stadgande någonsin blifvit uppfyldt, skulle den
bevisförning, jag nyligen anfallit, hafva haft någon grund.
Konungen skulle väl, sanningen att säga, ej hafva dröjt att
rued-gifva norrmännen andra vilkor — men 11. M:t hade då egt.
vidsträcktare makt och myndighet att i penningväg tillfredsställa
II. M:t konungen af Danmark. II. M:ts goda afsigter i detta
hänseende äro nu betydligt kringskurna, emedan Norge aldrig
blifvit förenad! med <Sverige pä of nan anförda vilkor.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:12:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/miursvnyhi/10/0310.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free