- Project Runeberg -  Minnen ur Sveriges nyare historia / Del 10. Carl Johan och hans tid (1817-1822) /
293

(1852-1893) [MARC] Author: Berndt von Schinkel, Carl Wilhelm Bergman, Carl Erik Johan Rogberg, Johan August Constantin Hellstenius, Oscar Alin, Simon J. Boëthius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Det vore öfverflödigt att här upprepa, huru det kom sig att
detta stadgande i Kielertördraget ej blef uppfyldt. Det hänger
pä det nogaste tillsammans med vissa hemlighetsfulla
förhandlingar, hvarpå vi mer än en gång måst framlägga talrika och
ove-derläggliga bevis. Det tillhör för öfrigt redan antalet af de kända
fakta, som grunda föreningens tillkomst och art.

Det är våra vapen, som framkallat prins Christians såkallade
afsägelse och fördrifning; det är konungens och kronprinsens
dygder och rykte, som gjort resten, och det är ej på grund af
Kie-lerfördraget, utan genom folkets fria val, som konungen af
Sverige jemväl blifvit Norges konung.

Han är det, — men det vore oegentligt att påstå att Sverige
förvärfvat Norge. De tvenne rikena äro förenade under en och
samma konung: de utgöra en enda statskropp, fullt
sammanhängande och likartade alltigenom i alla förhållanden till främmande
makter; men de äro fullkomligt oberoende af hvarandra i allt
som rörer lagstiftning och förvaltning.

Af denna förenings beskaffenhet följer nödvändigtvis, att den
ena statens penningeväsende ej har något med den andras gemensamt.

1 Norge, likasom i Sverige, bestämma ständerna skatternas
belopp och vaka öfver användandet af de summor, de ställa till
styrelsens förfogande.

Det skulle cj stå i konungens makt, att i Sverige låta anslå
summor till den norska skuldens afbetalning, och äfven om H.
M:t kunde det, skulle H. M:t ej vilja missbruka folkets kärlek
till ernående af detta mål, emedan det skulle innebära en orättvisa.

Det är likaledes omöjligt för konungen att, för
tillfredsställandet af Danmarks anspråk, i Norge förfoga öfver större summor
än de, hvilka storthinget efter samvetsgrann undersökning funnit
vara med fördragets anda och ordalydelse förenliga.

Knär alltså norska folkombudens förtroende och öfvertygelse
nro nödvändiga för att af dem erhålla de för bctnluingen
nödvändiga medlen, har 11. M:t oundgängligen bort anförtro
öfver-läggningen härom ät norska myndigheter.

Konungen har således i denna frågas behandling följt
fullkomligt riktiga grundsatser, och för fördragets verkställighet
slagit in den enda väg som stått honom öppen sedan Dnnmark A
sin sida förorsakat fördragets brytande.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:12:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/miursvnyhi/10/0311.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free