- Project Runeberg -  Minnen ur Sveriges nyare historia / Del 8. Carl Johan och hans tid (1814-1815) /
145

(1852-1893) [MARC] Author: Berndt von Schinkel, Carl Wilhelm Bergman, Carl Erik Johan Rogberg, Johan August Constantin Hellstenius, Oscar Alin, Simon J. Boëthius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

145

hon dock alltid tillhörde genom sina känslor och
minnen, var synbarligen lidande och melankolisk. Hon satt
lutad mot ett hörn af en ottoman smekande en liten
bologner-hund, som hvilade på hennes knän. Hennes
konversation, så full af behag och så rik på minnen,
återförde helt naturligt samtalet till de tvenne sista årens
oerhörda skiften, i hvilka så mycken ära och lycka
funnit sin graf.

Kronprinsen försäkrade, att han vid sin ankomst till
Sverige gjort allt för att förtjena kejsarens välvilja och
vinna hans bifall för de planer hvilkas genomförande
han var skyldig sitt nya fädernesland, och att det var
med smärta han såg sig frånstött af Napoleon. Han
hade icke haft något val — men ban hade aldrig fört
krig mot Frankrike —; hans hjerta, hans tillgifvenhet,
hans minnen fästade honom alltid vid detta land, der
han vunnit den ära som upphöjt honom till en tron.
Han hade under de sista månaderna af kriget lidit
outsägligt af det hat och den hämnd hvilka svurit kejsarens
fall, och han hade förgäfves användt sitt inflytande hos
de förbundne för att förekomma det. Han önskade att
Frankrike icke förgäfves utgjutit så många tårar, så
mycket blod för den revolution som lofvade det politiska
rättigheter, och denna frihet som utgjorde dess första
behof... Han beklagade kejsaren och hade aldrig i
honom sett en personlig fiende, utan blott en politisk
motståndare.

Kejsarinnan Josephine bemötte verkligen
kronprinsen som en vän och med all den godhet som hos henne
var naturlig. Hon tyckte om att se honom med
aktning behandla de fallna storheterna och beklagade
omständigheterna, som kastat prinsen i det motsatta partiet.
Äfven talade hon med utmärkt beröm om kejsar
Alexander, hvilken gjort allt för att behaga henne. 10).

,0j Anteckning efter grefve M. Brahe som var kronprinsen följaktig
på detta besök. (S. S.)

10

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:12:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/miursvnyhi/8/0161.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free