Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tiggeripasset, som i dylika fall utfärdades af prästerskapet, ställas på viss tid
och ort inom prosteriet eller, vid större behof, inom stiftet. Mot det olofliga
tiggeriel — och liggeriel var en verklig landsplåga — stadgas: »Finnes
någ-re lemlastade Tiggiare at fara omkring åå Landet eller i Städerne, och sökia
Allmose annorlunda än som förbemält är,–––––––then skal förwijsas til then
Orth han är hemma». Om han icke fogade sig häri, fasttogs han och sattes
några dagar eller veckor i fängelse, hvilket straff vid upprepade förseelser
ytterligare skärptes. Mera summariskt gick man tillväga med lösdrifvare: »Alle
Vagan ter och Landtstrykare, som icke för bewijsligh Krops siukdom och
bräckeligheét skul» utan af lättja och liderlighet drogo landet omkring och
besvärade med tiggeri, skulle gripas »och föras til nästa Slott til at ther
arbeta vtlii Järnen, och thet så länge at the samme någon märckeligh
Bättring påskina låte, och man finner skäligt at ställa them igen på frije fötter».
Emellertid förmådde hvarken hospitalsorganisationen eller
tiggarord-ningarna att afhjälpa missförhållandena. Inom vissa trakter hade man väl
låtit sig förmå alt »på backarna», i närheten af kyrkan, uppföra
faltig-eller sjukstugor; men församlingarnas förpliktelse mot sina fattiga vann
långt ifrån allmänt erkännande och tillämpning. Då utfärdades 1686 års
kyrkolag och påbjöd församlingarna den omtvistade
försörjningsskyldig-heten. 1 kraft af denna lag blefvo kyrkoherdarne ålagda att tillse, det
husarma och tiggare i socknen icke lämnades oförsörjda, ej heller något olofligl
tiggeri mot tiggarordningen därstädes bedrefs. Till uppförande af sjuk- eller
fattigstugor skulle församlingens medlemmar icke endast gemensamt hjälpa
utan ock efter råd och tillfälle gifva årligen något till de fattigas
nödtorftiga underhåll. I öfverensstämmelse härmed förordnades: »Hwart Ilärad och
Sochen, skal föda sine Fattiger och ingalunda, som här til på nägre Orter
förnimmes skiedt wara, föra them in i andra Sochnar, them til Last och beswär:
docli må understundom then ena Sochnen, som kan hafwa mindre Fattige,
gå the näst hoos liggiande, som hafwa flere, med någon hielp til handa».
Genom dessa stadganden fastslogs otvifvelaktigt församlingarnas
försörjningsplikt. Men för att denna fattigvård skulle blifva effektiv, återstod
likväl att bestämma, till hvilken församling den fattige hade i förekommande
fall att hänvända sig för att erhålla hjälp, eller, med andra ord, det gällde
alt bestämma den fattiges hemortsrätt. De sväfvande ordalag, i hvilka 1642
års tiggarordning, åtminstone i denna punkt, var affattad, gåfvo anledning
till ständiga tvister emellan församlingarna och underlättade i betänklig
grad de falligas inflyttning till städerna, där de hoppades på bättre och
rikligare underhåll. Först 1788 trodde man sig kunna lösa denna fråga
genom att stadga,1 »at then Sokn, ther fattighjonet antingen haft eget
hemman, eller såsom inhyses- eller tjenstehjon senast warit i skatt anteknad,
bör widkännas thes wård, enär thet med arbete icke kan sig uppehålla»:
dock så att, mot denna skyldighet, hvarje församling ägde rättighet att
förhindra något inhyseshjon att nedsätta sig därstädes eller något gammalt
1 Kongl. Maj:ts Nådiga Kungörelse, Angående Skyldigheten at underhålla sådane frän
then ena til then andra Församlingen inflyttade personer, som sedermera blifwit svan före
och icke kunna sig sjelfwe försörja. Gifwcn Götheborg then 5 December 1788.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
