Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med dessa tillgångar, som naturligtvis inllöto mycket ojämnt för olika år,
skulle understöd beredas alla fattiga i liufvudstaden. De bäst lottade voro
pensionstagarne eller, såsom de kallades, deputatspersonerna, hvilka genom
kollegii bref tillförsäkrades för lifstiden ett bestämdt årligt understöd af
donerade medel. Öfriga behöfvande erhöllo en hjälp för kortare eller längre tid,
men oftast till ett så ringa belopp, att den icke kunde vara till effektiv nytta.
Kollegium säger själft härom:1 »När en fattig efter den inrättning, som
hitintills warit, allenast får twå, tre eller fyra dahler kopparmynt om
månaden, så kan densamma sig deraf icke föda och från tiggande på gator
och i husen afhållas». Den månatliga fattigpenningen utdelades i S:t Clara
kyrka till de behöfvande inom de norra stadsdelarna och i S:t Maria till
dem, som bebodde de södra. Penningehjälp utdelades äfven i fattigstugorna
vid S:t Johannes och vid Danviken.
Huru obetydliga dessa understöd än blefvo, måste de ytterligare
reduceras, allt efter som antalet hjälpsökande ökades eller — hvad än
beklagligare var — husfattigkassans tillgångar minskades. Upprepade gånger
påpekar politikollegii kontor i sina tjänstememorial, att husfatligkassan icke längre
hade erforderliga medel att bestrida »Kiörkioutdelningen» åt stadens
fattiga, men att, det oaktadt, allt flera landsortsbor tillätes inflytta till
hufvud-staden och måste erhålla hjälp. Ytterligare framhåller kontoret,8 hurusom »en
mängd fattiga lyckas förskaffa sig understöd genom prästerskapets
rekommendationer och intercessioner, så att nästan ingen kollegii dag går förbi
utan att åtminstone en 10 å 12 sollicitanter hvarje gång söka underhåll».
Det var ju helt naturligt, att de fattiga skulle i sin nöd vända sig till
församlingarnas prästerskap, som, i fall ingen annan utväg fanns, måste
hänvisa dem till den legala fattigvårdsmyndigheten. Därmed hade
församlingarna dock ingalunda förnekat sin skyldighet att själfva, i mån af
kyrko-kassans tillgångar, hjälpa de olyckliga. Kyrkoherden var såsom fordom de
fattigas målsman och förespråkare. Från predikstolarna och vid
kyrkodör-rarna erinrades ständigt församlingsborna, att de icke fingo glömma de fattiga.
I åtskilliga af de i kyrkorna insamlade medlen, såsom håfgångar och
kollekter, hade politikollegium sin andel. Däremot ägde församlingarna att
allena förfoga öfver de till dem lämnade gåfvor och testamenterade kapital
samt genom armbössor och stamböcker uppburna penningar. Armbössorna
kringburos hvarje månad af kyrkobetjäningen, stamböckerna två gånger
om året af församlingsbor. Det var säkerligen ingen lätt uppgift, som dessa
ädelsinnade män åtogo sig, att gå ur hus i hus och falla sina bekanta eller
grannar besvärliga med ständigt återkommande insamlingar, allra helst som
församlingarna ingalunda voro de enda myndigheter, som anlitade dylika
utvägar att förskaffa de fattiga hjälp. Politikollegium hade nämligen äfven
sina stamböcker och fattigbössor för insamling af frivilliga gåfvor.
Därjämte fingo andra vederbörande anlita samma utväg för att vid särskildt
inträffande fall indrifva penningar till understöd åt behöfvande. Men under alla
1 Politi- och brandkommissionens protokoll den 2 april 1787. I riksarkivet. Stockholms
stads acta.
* Tjänstememorial den 8 scpt. 1724. I Danvikens arkiv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
