Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stadsnämnden nödsakad att anordna två baracker, en på Söder och en på
Ladugårdslandet. Denna senare indrogs dock följande år. Det södra natthärberget
anlitades 1846 i medeltal af 1,388 och följande år af 1,148 personer per
månad. Lyckligtvis kommo bättre år och frekvensen i härberget minskades
alltmer, så att medeltalet intagna 1852 uppgick endast till 225 och det
följande året till 164 personer. Samma förhållande inträffade i en nyinredd
barack, som 1860 uppläts inom Stockholms Försörjnings- och
Arbetsinrättning på Kungsholmen. År efter år aftog äfven därstädes frekvensen, hvarför
denna barack 1875 tillslöts. Fattighärberget däremot, som allt fortfarande
hyste ett större antal personer, kvarblef i sin trånga lokal vid Södra
Tullportsgatan, till dess att än svårare tider med alla sina dystra följder af
arbetslöshet och bostadsbrist förmådde stadens myndigheter att vidtaga mera
omfattande åtgärder för att hjälpa de nödställda — en uppgift, som
fattigvårdsnämnden fick sig förelagd att lösa.
Rättvisligen måste erkännas, att det icke alltid är lättja eller lättsinne,
som ställer en människa eller en familj på gatan. Talrika inflyttningar, ett
utbredt inneboendesystem och många andra orsaker gifva i en
hufvudstad upphof till hvad man plägar kalla bostadsbrist. Öfver trångboddhet
har man nästan ständigt klagat i Stockholm. För att i någon mån
motverka följderna af dylika missförhållanden gjorde stadsnämnden redan 1849
en hemställan till Stockholms stads brandförsäkringskontor, att det måtte
anslå en summa af 60,000 r:dr b:ko, hvilken under benämning
«Fattigbyggnadsfonden» skulle, fördelad på tre år, användas till låneunderstöd åt dem,
som i hufvudstaden ville uppföra boningshus af sten, att upplåtas mot en
lindrig hyra till bostäder åt fattiga hushåll ibland den arbetande klassen.
Hyran skulle af fattigvårdsstyrelsen bestämmas och fick icke utan dess
tillstånd höjas. Öfverstyrelsen för brandförsäkringskontoret förklarade sig villig
att bifalla denna framställning dock under bl.a. följande villkor[1]. Ritningarna
till boningshuset skulle granskas af kontoret, och såsom norm för dessa
hus skulle gälla, »att hvart boningshus icke får innefatta flera än sexton
eller färre än fyra lägenheter, hvardera bestående af ett rum med spis och
kakelugn, eller högst ett rum med dertill hörande kök», hvarjämte särskildt
afseende lästes vid byggnadstomtens beskaffenhet, utrymme och för
sundhetens bevarande lämpligt läge». — Om låntagaren råkade brista i några af
sina förbindelser mot kontoret eller fattigvården eller, efter föregången
varning inför stadsnämnden, icke lät sig rätta, skulle han vara underkastad
»äfventyret, att lånet med ränta till sex för Hundra ifrån och med det
löpande till dess betalning sker genast till kontoret återgälda». Lånesumman
höjdes 1852 med 40,000 r:dr, så att fonden vid den tiden beräknades till
100,000 r:dr b:ko. Från 1851 till 1866 hade 21 lånetagare från
bvggnasfonden erhållit större eller mindre belopp till uppförande af boningshus, de
flesta inom Maria och Katarina församlingar.
[2] Öfverstvrelsens för Stockholms Stads Brandförsäkringskontor skrifvelse den 19 maj 1849. I fattigvårdsnämndens arkiv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
