Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
emottages, alldeles förbjudna». Detla stadgande uteslöt dock icke klagorätt
öfver förment felaktighet vid utdelning af beviljadt understöd. — Beträffande
hemortsrätten äro skiljaktigheterna mellan 1847 och 1853 års förordningar
mera betydande. 1 den förra författningen stadgades: »I fråga om
fattigför-sörjning anses en hwar tillhöra det fattigwårds-samhälle, der han, efter
fyl-da 15 år, sist under tre på hwarandra följande år wistals, ulan att
hafva åtnjutit faltig-understöd, som af annat fattigwårds-samhälle eller Kronan
ersättes». De bestämmelser, som i afseende på hemortsrätten infördes i 1853
års lag, lydde: >1 fråga om fattigförsörjning anses en hwar tillhöra det
fattig-vårdssamhälle, der han, då behof af fattigunderstöd för honom uppstår,
författningsenligt är eller bordt wara mantalsskrifven. Uppstår behof af
fattigförsörjning inom de sex första månaderna, efter det mantalsskrifning
försiggått i den församling, i hwilken personen inflyttat, eller har mantalsskrifning
skett med afseende å tilltänkt inflyttning, som ej blifwit verkställd, åligge
försörjningen den församling, i hwilken personen näst förut warit eller bordt
wara mantalsskrifven. Detsamma gäller om personen under året före
inflyttningen eller under förloppet af de första sex månaderna efter
densamma af annat Fattigvårdssamhälle åtnjutit understöd för sig, hustru eller
hemmawarande barn under femton år». Öfriga stadganden angående
hemortsrätten äro i det närmaste lika med nu gällande, dock bestämdes, »att
efter fylda femtiofem år bibehålies en hwar för sin öfriga lifstid vid den
försörjningsort, han då tillhör». Då någon, som icke hade sin försörjningsort i
det fattigvårdssamhälle, där han vistades, erhöll fattighjälp, ägde
fatligvårds-styrelse att med stöd af tillgängliga upplysningar om den beliöfvandes
försörjningsort göra hos K. Maj:ts befallningshafvande framställning om
ersättning för hafda kostnader af det fattigvårdssamhälle, till hvilket den
behöfvande ansågs höra. — Den, som efter fyllda femton år beträddes med
bettlan-de, skulle behandlas lika med försvarslös person, därest han icke kunde visa
att fattigvårdsstyrelse åsidosatt sin plikt att om honom taga vård.
Uppmanades eller tilläts barn under femton år att beltla, behandlades föräldrarna
såsom om de själfva hade bettlat.
Om 1853 års fattigvårdsförordning yttrade sig riksdagen i skrifvelse till K.
Maj:t den 13 maj 1869 på följande sätt: »Riksdagen bar ansett sig böra laga i
betraktande, om ej i sjelfva fattigvårdslagstiftningen finnas bestämmelser som
kunna sägas medverka till fattigdomens tilltagande. I detta hänseende
tilltror sig Riksdagen kunna uttala den åsigt, att sjelfva den grund, på hvilken
fattigvårdsförordningen hvilar, är behäftad med ett fel, som i icke ringa mån
bidragit till fattigdomens utbredning och fattigvårdsskattens stigande till den
höjd, att denna tunga på många ställen kännes nästan outhärdlig. Detta fel
består deruti, att meddelandet af hjelp enligt fattigvårdsförordningen är
obligatorisk, eller att den fattige kan såsom en honom tillkommande rättighet
fordra understöd och med lagens biträde lilltvinga sig hjelp, då enligt sakens
inre natur all hjelp måste hafva sin egentliga grund i frivillighet, medlidande
och kristlig kärlek. Denna i lagen nedskrifna rättighet att under vissa
förhållanden kunna tilllvinga sig hjelp måste naturligtvis hos den hjelpsökande
medföra likgiltighet att tänka för sig sjelf, samt att genom arbete, sparsamhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
