Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och umbäranden betrygga sin ställning, och såsom följd deraf leda till lättja
och den moraliska förnedring, som icke finner någon betänklighet uti att
heldre tigga än förtjena sitt bröd». Sedan riksdagen frambållitde brister, som
efter dess förmenande vidläto fattigvårdsförordningen, anförde den de
grunder, på hvilka en ny lagstiftning borde hvila. Dessa sammanfattades under
följande hufvudafdelningar: Om den, som utgör föremål för fattigvård. —
Om fattigvårdssamhällc. — Om hemortsrätt. — Om fattigvårdsstyrelse. —
Om fattigvårdsbidrag. — Om bettlande.
Till följd af riksdagens framställning uppdrog K. Maj:t den 25 maj 1869
åt en kommitté att »med hufvudsaklig ledning af de i Riksdagens skrifvelse
angifna grunder» utarbeta förslag till ny fatligvårdsförordning. Denna
kommitté sammanträdde kort därefter under ordförandeskap af presidenten Carl
Johan Thyselius.
Riksdagen ville begränsa den obligatoriska fattigvården till »vansinnig
person och föräldralöst barn under 15 år». Med allt skäl framhöll
kommittén, att utom dessa funnos andra nödställda,som borde kunna påräkna samma
barmhärtighet, exempelvis öfvergifna eller vanvårdade barn, vidare personer,
som genom lyten, obotliga sjukdomar eller ålder voro oförmögna till allt
arbete och saknade egna medel eller annans hjälp och skydd. Åt dem hade
1853 års förordning tillerkänt »nödtorftig vård och försörjning». Visserligen
hade riksdagen icke alldeles glömt dessa nödställda, men den ansåg, att det
borde bero på fattigvårdsstyrelsen »att tillse ora och när, till hvad belopp och
på hvad sätt full fattigförsörjning eller understöd i sådana fall må lämnas».
Kommittén föreslog, att stadgandet om obligatorisk fattigvård skulle
omfatta icke blott föräldralösa barn och vansinniga personer i saknad af egna
medel samt vård och underhåll af annan, utan äfven en hvar, som befinnes i
sådan nödställd belägenhet och är af ålderdom, sjukdom, vanförhet eller lyte
oförmögen till arbete.
I en annan fråga hade riksdagen däremot slutit sig lill den i 1853 års
fattigvårdslagsliftning uttalade grundsatsen, nämligen att arbetsföra och friska
personer voro skyldiga att utan fattigvårdens betungande draga försorg om
sig själfva och de sina. Riksdagen ville äfven, att föräldrar och barn skulle i
mån af behof å ena sidan samt förmåga å andra sidan bidraga till hvarandras
försörjning samt alt fattigunderstöd,som någon åtnjutit för sig själf efler fyllda
femton år, eller för hustru och barn, borde godtgöras, i fall den
ersättnings-skyldige därtill erhöll tillgång. I förevarande fall delade kommittén
riksdagens åsikter.
Rörande försörjningsorten föreslog riksdagen med förändring af
föregående stadganden, att hemortsrätten skulle anses förvärfvad inom det
fattig-vårdssamhälle,där någon, efter fyllda femton år, vid två på hvarandra följande
mantalsskrifningar senast varit eller bort vara skattskrifven. Bestämmelserna
om försörjningsort hafva haft och hafva än sin liufvudsakliga betydelse i fråga
om dem, som inflytta från ett samhälle till ett annat och tillhöra de arbetande
eller mindre bemedlade folkklasserna. »Det egoistiska sträfvandet», såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
