Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till ledamöter i iättigvårdsstyrelserna utsåg nämnden den 5 september
1864, såsom i den för dessa styrelser utfärdade instruktionen föreskrefs, 4
ledamöter för fattigvårdsstyrelsen i Kungsholms församling men 6
ledamöter för Iättigvårdsstyrelserna i de öfriga församlingarna. I 1887 års
instruktion bestämdes antalet ledamöter till 6 för alla styrelser. Ur denna senare
instruktion voro uteslutna alla bestämmelser angående förvaltningen af
fattighusen, hvilka då lydde under särskilda styrelser.
För falligas understödjande kunde hvarje fattigvårdsstyrelse efter 1864
och 1887 års föreskrifter anlita följande utvägar. Styrelsen ägde, »att å
fattighus intaga sådana fattiga, som i följd af ålder, bräcklighet eller annan
fortfarande anledning äro i behof af ständig hjälp, ägande dock Styrelsen att, om så
belinnes lämpligare, utlinga fattiga hos välfrejdade personer, företrädesvis på
landsbygden». För att upptagas å fattighus bestämdes 1887, förutom öfriga
villkor, ytterligare, att den fattige skulle tillhöra Stockholms kommun.—
Styrelsen var bemyndigad »att hänvisa till stadens försörjningsinrättningar
sådana fattiga, som i följd af särskilda olycksfall, anhörigas frånfälle eller
andra omständigheter tillfälligtvis för någon tid äro i behof af hjälp».
Be-hofvets begränsning till en kortare tid uteslöts redan i 1871 års instruktion.
— Styrelsen hade »atl för fattiga barn meddela den uppfostringshjälp, som
af delegerade för barnavård fastställdes». För barn i skolålder kunde hjälp
till beklädnad anordnas. Genom 1871 års instruktion blef styrelsen äfven
berättigad alt lämna begrafningshjälp. — Där någon af dessa utvägar icke
var tillfyllest, ägde styrelsen, om nöden var trängande, vidtaga den åtgärd,
som ansågs oundgängligen erforderlig; åliggande dock styrelsen alt hos
lät-ligvårdsnämndeu därom skyndsammeligen göra anmälan.
De handlingar, som vid pröfning af uppgifna faltigvårdsbehol’ i
allmänhet erfordrades, voro, enligt 18(54 års instruktion, den sökandes prästbetyg,
samt bevis af vederbörande ordningsman och läkare, angående personens
mer eller mindre bristande förmåga atl kunna sig försörja med arbete samt,
där fråga var om barn, som i brist af kläder hindrats att bevista skolan, intyg
därom af behörig lärare eller lärarinna. I 1871 års instruktion fastställdes,
atl bevis af vederbörande ordningsman eller lillsyningsman skulle angifva
»om och i livad mån sökanden saknar egna medel samt underhåll och vård
af annan, äfvensom, där ej fråga är om minderårig, intyg af läkare
angående personens mer eller mindre bristande förmåga att genom arbete
för-värfva hvad till lifvets uppehållande oundgängeligen erfordras». Därjämte
sades: »Den, som söker fattigunderstöd, bör vara försedd med de handlingar,
som nu nämnda äro, personligen infinna sig hos Fattigvårds-Styrelsen vid
den sammankomst, då ansökningen till pröfning förekommer, därest
sökanden icke är af sjukdom eller annat giltigt förfall från inställelse hindrad,
i hvilken händelse handlingarne må, jämte intyg om förhindret, till
Styrelsen insändas». I samma instruktion upptogs dessutom, i öfverensstämmelse
med 1871 års fattigvårdsföfordning, särskilda föreskrifter rörande pröfning
af sökandes hemortsrätt samt understödstagares förbindelser till den
lijälp-beviljande myndigheten.
Fattigvårdsstvrelserna hade, under en följd af år, till biträde vid hand-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
