Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vets förlust, han lemlästades, han piskades till blods, han inskrefs till
krigstjänst, han sändes till fästningsarbete, han dömdes till fängelse på
»behage-lig tid», hvilket ofta betydde för hela lifvet. Bland äldre tiggarordningar
gifves det visserligen sådana, som togo någon hänsyn till bettlarnes ålder
och bräcklighet men däremot ingen till omöjligheten för den sysslolöse att
genom arbete förskaffa sig sin nödtorft. Alla tiggeriförbud och
straffbestämmelser måste emellertid blifva vanmäktiga i tider, då riket oaflåtligt
hemsöktes af krig, missväxt och andra landsplågor. Man förfäras öfver den
oerhörda nöd, som under olika tidsskeden härskade i Sverige. Det gräsliga elände,
som exempelvis 1697 rådde i Stockholm, skildras af en berömd
historieskrif-vare1 på följande sätt: »Många tusen fattiga hafva från landet begifvit sig
hit lill hufvudstaden. De vackla, krypa eller ligga öfverallt på gatorna.
Ingen vill taga dem in i sina hus. Sålunda måste dessa arma olycksoffer
tillbringa de vinterkalla nätterna under bar himmel, liggande än här, än där
vid väggarna. Många stå aldrig upp igen; och om morgnarna kommer
stadsvakten och för bort de döda kropparna, hvilka kastas i stora gropar och
där på en gång jordfästas». Det säges, att vid den tiden nedgräfdes på Adolf
Fredriks kyrkogård 2,029 och i Stockholms närhet 2,967 af hunger och
vanvård omkomna människor.
Året därpå, 1698, utkom en ny tiggarordning.2 Man vore berättigad
antaga, att under intryck af den härskande nöden denna förordning skulle ha
erhållit en mildare ordalydelse. Den föreskref: »På det de wahnartige
Lättingar, hwilka utaf blott sielfzwåld, uthan twingande Kroppz- Swag- och
Bräcke-lighect sig till Tiggerij begifwa, måge för sådan sin Odygd warda behörigen
näfste, hafwe Wij i Nåder godt funnit, medelst Wår af detta dato uthgifne
Förordning, at låta här i Stockholm inrätta Arbelz-, Rasp- och Spinnehuus,3
uti hwilket sådane Lättingar, ware sig Mans- eller Qwinspersoner, så snart
de befinnas föröfwa något Tiggerij, i Huusen eller på Gatorne, skola warda
införde, derest de sedan icke allenast med någon nytto till sin födo kunna
arbeta, utan jämwäl lida det straff, som de med sitt Okynne förtient hafwa».
Behandlingen af tiggare och lösdrifvare förbättrades endast i den mån
straffbestämmelserna för brottslingar i allmänhet mildrades på grund af 1734
års och än mer senare tiders lagstiftning. Sålunda blefvo dock småningom
de grymma kroppsstraffen — lemläslning, spöslitning och annan tortyr,
fästningsarbete i järn, skamstralf och andra — utbytta mot frihetsstraff. I
början af 1800-talet utfärdades en under inverkan af en humanare åskådning
utarbetad förordning angående sysslolösa och vanartiga personers
omhändertagande. Sedermera ha skiftande åsikter rörande dessa olyckligas rätta
behandling satt sin särskilda prägel på de tid efter annan förnyade
författningarna beträffande försvarslösa eller lösdrifvare. Dessa stadganden torde
endast i några korta drag behöfva omnämnas.
1 And. Fryxell, Berättelser ur Svenska Historien. I). 20, Sthlm 1853, s. 208 IT.
’ Kongl. Maijltz Förnyade Stadga och Förordning, Huru med Tiggiare och Fattige som
rätt Allmoso behöfwa, sä och med Landzstrykare och Lättingar, förbehällas skal. Datum
Stockholm den 21 October Åhr 1698.
* Se vidare om rasp- och spinnhus, s. 32 IT.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
