Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturalismens uppkomst - I. Reaktionen mot romantiken. — Naturvetenskapernas uppsving. — Materialismen. — Utvecklingsläran. — De naturvetenskapliga åsikterna trycka sin prägel på den övriga kulturen. — Positivismen. — Utvecklingsfilosofien. — Materialismen. — Bibelkritiken. — Renan och Taine. — Pessimismen. — Politisk reaktion, demokratism och socialism. — Realismen förvandlas till naturalism. — Naturalismen i Frankrike. — Naturalismen i Ryssland. — Romantiken och naturalismen ytterlighetsrörelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 första delen: naturalismen
fick aldrig veta, om själen själv var rörelse eller endast en
produkt eller en funktion av en sådan rörelse.
Materialismen förmådde icke heller förklara
ändamålsenligheten i naturen, särskilt icke i den organiska världen.
Ändamålsenligheten var slumpens verk. Redan Aristoteles hade mot antikens
representant för materialismen, Demokritos, framhävt
otillräckligheten av denna förklaring, och materialismens moderna
motståndare begagnade sig av samma argument. Även naturens
föränderlighet, »die Specifikation der Natur» såsom Kant uttryckte
det, tycktes alltjämt hänvisa på en teleologisk princip, så länge som
man fasthöll vid arternas oföränderlighet.
Dessa frågor upptogos till besvarande av den samtida
engelska naturforskningen. Redan i början av seklet hade Lamarck
framträtt med sin descendensteori, enligt vilken alla organismer
Skulle härstamma från en enda eller några få, ytterst enkla
stamformer och sedan utvecklats ur dessa på den naturliga vägen av
en gradvis fortgående ombildning. Här se vi redan den
utvecklingstanke, som för seklet skulle bli av så revolutionerande
betydelse. Denna teori omfattades av några samtida framstående
naturforskare, och Goethe hade, utan att känna Lamarcks arbete,
kommit till väsentligen samma resultat. Omkring 1830
utvecklade Geoffroy Saint-Hilaire en liknande uppfattning gent emot
Cuvier, som försvarade den gamla åsikten om arternas
oföränderlighet. Men det återstod ännu mycket arbete, innan denna lära
kunde anses fullt bevisad. I början av seklet trodde man ännu,
att jordskorpan bildats genom en serie revolutioner, vilka var gång
förstört allt organiskt liv. Men år 1830 framträdde den engelske
geologen Lyell med ett arbete, i vilket han visade, att jordytans
förändringar fullt kunde förklaras genom samma naturkrafter, som ännu
voro i verksamhet vid jordytans ombildande. Därmed var
således också möjligheten för organismernas oavbrutna utveckling
fastställd. Det var denna lära, som 1859 framställdes av Charles
Darwin i hans bok »The Origin of species», och han framlade
också orsakerna till denna utveckling, som han fann i ärftlighet
och avpassning. Därmed hade man funnit en mekanisk förklaring
för det organiska livets företeelser. Ändamålsenlighetens begrepp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
