Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturalismens uppkomst - I. Reaktionen mot romantiken. — Naturvetenskapernas uppsving. — Materialismen. — Utvecklingsläran. — De naturvetenskapliga åsikterna trycka sin prägel på den övriga kulturen. — Positivismen. — Utvecklingsfilosofien. — Materialismen. — Bibelkritiken. — Renan och Taine. — Pessimismen. — Politisk reaktion, demokratism och socialism. — Realismen förvandlas till naturalism. — Naturalismen i Frankrike. — Naturalismen i Ryssland. — Romantiken och naturalismen ytterlighetsrörelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
första delen: naturalismen
hållet. Allt, som rörde sig i tiden, lever i Turgenjevs arbeten.
Han hade icke blott förmågan att teckna individerna, utan han
såg dem alltid mot bakgrunden av detta kämpande och
drömmande ryska samhälle, som just då genomgick sådana
brytningar. Knappast i någon annan litteratur ställas så skarpt två
olika generationer och deras olika åskådningssätt mot varandra
som i »Fäder och söner». Turgenjev har här tecknat
brytningen i hela tidens skaplynne så djupt, att skildringen blir
allmänt-mänsklig: den är som skriven om hela den generation,
som går från romantik till naturalism i alla länder.
En man av helt annan typ är Fedor Dostojevski. Med
honom tränga vi in i det svartaste Ryssland. Själv är han
barbaren och österlänningen, den gammalkristne, som fanatiskt
tror på det heliga Ryssland och dess mission bland folken,
men misstänksamt och föraktfullt ser ned på allt västerländskt.
Han är i sina skildringar bred och svulstig, sentimental och
sjuklig. Hur högt man än beundrar honom, kommer det dock
ett ögonblick, då västerlänningen uttröttad vänder sig bort från
dessa målningar av förvirrade individer och deras halvförryckta
handlingar. »Det är för mycket!» För mycket av blod,
grymheter och lidanden. Och likväl upphör han ej att tjusa.
Han hade tillbragt tio år av lidanden i Sibiriens fängelser, och
han var själv nedbruten och själssjuk. Bitter blev han
därunder icke, men underligt var det ej, att han sedan endast
hade öga för livets och människosjälens nattsidor. Icke många
ha med hans skarpsinne analyserat lasterna och brotten. Han
ger oss icke endast handlingen, han lodar dess födelse och grodd
i människosjälen, som han blottar för oss med hallucinatorisk
skarpsinnighet. Han visar, hur tankarna skjuta upp, växa fram,
myllra och slingra sig in i varandra, tills de nästan mot
människans vilja ge sig uttryck i handling — en handling, som hon
kanske strax ångrar, och som endast föder nya lidanden och
nya tankevåndor. Det är Hofifmanns fantasi och Hegels dialektik
i förening och ändå något mera, en ny psykologi, till vilket
västerlandet ej har något motstycke, som framfött sådana
mästerverk som »Raskolnikov»eller »Bröderna Karamazov».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
