Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturalismens uppkomst - II. Den svenska naturalismens skaplynne. — Naturalismen i Danmark och Norge. — Politisk reaktion och realpolitik. — Unionsfrågan. — Försvarsfrågan. — Socialismens inträngande. — Signaturpoesien. — Nya strömningar från Norge och Danmark. — Översättningslitteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATURALISMENS UPPKOMST
2 3
1859 framlade en motion för den svenska riksdagen om revision
av unionsfördraget. Då norrmännen samtidigt ville upphäva
konungens rätt att förordna en norsk eller svensk man till
ståthållare, lyckades Anckarsvärd verkligen att få riksdagen
med sig, men beslutet strandade på norrmännens förbittring.
Först 1865 tillsattes en unionskommitté, bestående av lika
många svenskar som norrmän, vilken 1867 var färdig med sitt
förslag till en ny föreningsakt. Enligt detta förslag skulle
utrikesministern vara en svensk man, men alla viktigare
diplomatiska angelägenheter överfördes till ett unionellt statsråd.
Dessutom innehöll förslaget bestämmelser om de båda
ländernas skyldigheter att bidraga till det gemensamma försvaret.
Detta förslag förkastades emellertid 1871 av stortinget, och
den svenska riksdagen hade därefter intet annat att göra än
att följa det norska föredömet. Oskar II avgjorde
ståthållar-frågan efter norska stortingets önskan, i det att ämbetet
avskaffades. Vid denna tid hade bondepartiet samlat sig kring
Björnstjerne Björnson och Johan Sverdrup och var mäktigare
än någonsin. Man kämpade redan för Norges oberoende och
en utsträckt demokratisk styrelse.
Nästa fråga, som upptogs till behandling, gällde om efter
det årliga stortingets införande statsråden, liksom i Sverige,
skulle ha tillträde till stortingets förhandlingar. Karl den
femtonde gav icke härtill sitt samtycke, men Oskar den andre
tillstyrkte 1874 förslaget mot bland annat det vederlaget, att
konungen fick rätt att upplösa stortinget och förordna om nya
val. Men stortinget beslöt, att statsråden skulle äga tillträde
till stortinget utan villkor, och samma beslut upprepades 1877
och 1880. Konungen nekade emellertid för tredje gången.
Då stortinget på Sverdrups förslag det oaktat förklarade sitt
beslut för gällande lag, var en ny och betydelsefullare fråga
ställd i förgrunden, nämligen den om Norges konung i
grundlagsfrågor endast ägde samma suspensiva veto som i fråga om
vanlig lag. Konungen ville emellertid icke gå in härpå, och
ministären Stäng efterträddes av ministären Selmer, varefter
författningsstriden fortsattes. Vi veta, hur den slutade. Selmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
