Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Strindberg - V. Mäster Olof. — Förebilder. — Olika redaktioner av dramat. — Prosadramat. — Grundtanken. — Det historiska. — Mäster Olof är ett problemdrama och en bekännelseskrift. — Karaktärerna. — Dramats form. — Dess yttre öden. — Versdramat. — Jämförelse med prosadramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 O AUGUST STRINDBERG
Det drag i Mäster Olof, på vilket man icke minst
igenkänner Strindberg, är att hela gestalten har en lyrisk karaktär.
Han flyger från stämning till stämning, som ju redan påvisats.
Stundom har man svårt att följa honom i dessa häftiga omslag,
så omotiverade förefalla de. Detta är ett drag, som alltid skulle
komma att utmärka Strindberg och som till och med framträder
ännu tydligare i hans senare författarskap. Damaskusdramat
utgöres av en serie dylika stämningsomslag. Det är på denna
punkt, som Mäster Olof erbjuder den största olikheten med
Brand. Även Brand kastas liksom alla dylika naturer mellan
tvivel och tro, mellan hänförelse och missmod, men han
överväger alltid, innan han går vidare. Mäster Olof drives däremot
icke fram av den inre nödvändighetens eld, utan blir en
kastboll mellan yttre makter.
Därför är det icke heller Olof, som leder händelserna, utan
den drivande kraften i dramat är Gert. Han är
ytterlighetsmannen. Hans patos är utan tvekan, utan vacklan; han går
fram i rak linje. I sina huvuddrag är det därför samma
karaktär som Brand. Båda löpa linan ut i dess logiska
konsekvenser utan att taga hänsyn. Den ene förgås också i snöskredet,
den andre dör på bålet.
Det skulle lätt kunna tyckas, som om Gert endast vore
de-klamatören i stycket, men tvärtom är det kanske den mest
sammansatta karaktären. Det vilar något mystiskt över honom;
man vet aldrig, vadan han kommer eller vart han går. Liksom
Hamlet ställer han sig galen för att mera ogenerat kunna tala
och handla, gå ut och in, var det behagar honom. Han har
sett och genomgått så mycket, livet har berett honom sådana
missräkningar, att han ej tar högtidligt på något. Hans tal är
cyniskt ironiskt liksom Hamlets, skärande skarpt, som då han
talar till menigheten, vilken väntar på sin herre. Han är mannen,
som lever för en idé, men han blottställer sig såvitt möjligt
aldrig själv. Det är icke av rädsla för livhanken, men om han
doge, skulle verket ramla samman. Han skjuter andra framför
sig. »Rink och Knipperdollink ha varit mina förtrupper! De
skulle stupa, det var klart; nu börjar mitt arbete». Det är en-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
