Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Strindberg - V. Mäster Olof. — Förebilder. — Olika redaktioner av dramat. — Prosadramat. — Grundtanken. — Det historiska. — Mäster Olof är ett problemdrama och en bekännelseskrift. — Karaktärerna. — Dramats form. — Dess yttre öden. — Versdramat. — Jämförelse med prosadramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 O AUGUST STRINDBERG
formade repliker. Samtalstonen är överallt naturlig och glider
med lätthet från det rent vardagliga upp till det patetiska.
Dramat antogs som sagt icke till spelning. Det berömdes
visserligen av Frans Hedberg, men han kritiserade det också:
Gustaf Vasa och Olaus Petri voro neddragna och vanställda.
Denna Hedbergs kritik antyder just, vad som var nytt i stycket.
Det var en ny dramatisk stil, ett nytt personligt
behandlingssätt, som utmärkte det. Under det att i den föregående
generationens historiska drama allt hade varit konventionellt, hade
Strindberg försökt att giva figurerna rent mänsklig och mer
realistisk gestaltning. Komiska och patetiska scener växlade,
dramat var skrivet på prosa, och hela dialogen var så
individuellt behandlad, att varje person talade sitt språk.
Det finnes säkerligen få motgångar, som gripit Strindberg
så djupt, som nederlaget med Mäster Olof. Han fick vänta
ända tills han brutit igenom med sin stora roman, innan han
blev spelad. Han försökte att omarbeta, men, säger han mycket
riktigt, »stycket var gjutet i ett block . . Det kunde icke ändras
utan att hans tankar ändrades, och på det fick han nu sätta
sig att vänta.»
Efter många försök i olika riktningar, varom de bevarade
manuskriptena vittna, var han dock 1876 färdig med en
omarbetning, eller rättare sagt ett nytt drama över samma ämne.
Innehållet är i huvudsak detsamma. Olof tjänar först konungen
och arbetar för reformationens genomförande; då han icke
finner Västerås’ riksdags beslut tillräckligt radikala, går han över
till vederdöparna, men deras sammansvärjning upptäckes. Olof
dömes till döden, men benådas.
I själva verket är det dock ett helt nytt skådespel.
Prosastycket var ett Sturm und Dräng drama av revolutionär
innebörd. Versdramat är skrivet av en skeptiker, för vilken alla
ha rätt från någon synpunkt. Gert, anarkisten, som varit den
drivande kraften i det förra dramat, har här sjunkit ned till en
bifigur. Mäster Olof gör icke längre avbön blott i yttre måtto.
Man anar, att livet böjt honom. Därigenom blir avslutningen
försonligare. Överhuvud äro ton och anda i dramat mildare.
6 — 18338. J■ Mortensen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
