Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Strindberg - VI. Första prosaskrifter. — Röda rummet. — Förhållande till Dickens. — Karaktärsteckningen. — Satiren: naturalistisk sedeskildring, men burleskt karrikerande. — Stilen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 O AUGUST STRINDBERG
att de voro fria från alla vedertagna och inlärda meningar, och
läkarna och naturforskarna, med vilka han kunde utbyta sina
radikala teorier. Tonen i romanen är präglad av den blandning
av cynism oah sentimentalitet, som var utmärkande för dessa
kretsar.
Strindberg har själv meddelat, att mönstret för »Röda
rummet» var Dickens’ romaner. Som yngre hade han läst David
Copperfield men funnit den tråkig. Men när han på en väns
uppmaning ånyo tog den i sin hand, blev han alldeles förtjust
och läste igenom hela Dickens. Snart såg han, att den
kärleksfulle författaren, som under tårar och löjen betraktade de
vanlottades öden, kunde vara ganska hätsk, när han angrep, vad
han ansåg vara missförhållanden i det sociala livet och att han
varken skonade personer eller vördnadsvärda institutioner. Det
var således Dickens’ angrepp på de sociala missförhållandena,
som slog an på Strindberg. Han beslöt nu att själv rikta ett
samlat anfall på detta samhälle, som han aldrig kunnat försona
sig med.
Det har nog varit Strindbergs mening att dels teckna
hjältens karaktärsutveckling, dels att skriva en sedeskildring. Det
förra har i varje fall icke lyckats för honom; överhuvud har
Strindberg sällan lyckats giva en verklig karaktärsutveckling. Falk
omvänder sig visserligen eller rättare han blir tvungen att böja
sig in under samhällsförhållandena; men han är i själva verket
samme revolutionär han alltid varit. I grund och botten är det
samma karaktär som hos Mäster Olof: han har ett mäktigt
revolutionärt patos, men blir tvungen att foga sig. Han är
lyriskt uppblossande och slår över från den ena ytterligheten till
den andra, men som personlighet är han knappast av något
större intresse. Han är endast det sammanhållande bandet i
de olika tavlor, som upprullas, eller som Strindberg träffande
uttryckt det: samhället skulle passera revy för en modern man;
denne fann han i tidningsreferenten. Det är samma komposition
som i Dickens’ »Pickwickklubben» och för övrigt i många andra
sedeskildringar. Huvudpersonen Arvid Falk övergiver
ämbetsmannabanan, emedan han är radikal och vill bliva författare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
