Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Strindberg - VII. Framgång och försonlig stämning. — Gillets hemlighet. — Gamla Stockholm. — Svenska folket. — Nytt omslag. — Det nya riket. — Herr Bengts hustru. — Lycko-Pers resa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 O AUGUST STRINDBERG
det han pietetsfullt erinrar sig de stolar, i vilka Carl Michael
Bellman, Lidner, Thorild, Almquist, m. fl. suttit, varefter följer
en icke mindre uppsluppen skildring av intagningsceremonierna
och prisutdelningen.
Strindberg har i detta arbete icke endast velat blotta det
offentliga hyckleriet. Han har också sökt hämnd på sina
vedersakare och avritat kända personligheter. Samtiden svävade icke
i okunnighet, om vem Ballhorn eller Hund av Hutlösa voro,
och W. D. C. blev slutligen ett allmänt använt anagram för C. D.
av Wirsén. Moraliskt oförvitligt är ett dylikt handlingssätt icke,
men när har en satiriker tagit dylika hänsyn? Swift och Dante
hava med samma hänsynslöshet skildrat sin samtid. Den senares
Inferno är från en synpunkt sett, trots allt sedligt patos, ett
stort skandalnummer, där den förbittrade florentinaren håller
domedag över samtiden och placerar mer än en påve i helvetets
svavelgölar.
Det finnes emellertid en annan fara, som yppar sig vid
försöket att avteckna levande personligheter. Det kan hända, att
författaren, av fruktan för att säga för mycket, ej säger
tillräckligt. Figurerna få då först sitt fulla liv, när de på förhand
äro kända av läsaren. Detta är genomgående fallet i detta
Strindbergs arbete, som också, trots sin skärpa och sin kvickhet,
väl torde tillhöra de mera förgängliga av hans skrifter.
Satiren är ofta ett tveeggat svärd. Hugget träffar icke blott
de satiriserade utan även satirikern själv. Så gick det också
Strindberg. »Det nya riket» utsattes för en mycket skarp kritik,
och flera av de förnämsta tidskrifterna sökte under de närmaste
åren tiga ihjäl honom. Vilhelm Bergstrand, känd under
signaturen Marcellus, utgav en vidräkning med Strindberg under
titeln: »Det nyaste riket, karaktäristiska skildringar från
tanklöshetens och oförsynthetens tidevarv av Michel Perrin». En
annan broschyr av Per Staaff »Det nya riket och dess författare»,
tog däremot Strindberg i försvar.
Föga lycka hade han även med sitt nästa drama, Herr
Bengts hustru, som endast spelades sju gånger under hösten
1882. Det föll, säger Strindberg, för hämnden, men riktigare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
