Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Strindberg - VII. Framgång och försonlig stämning. — Gillets hemlighet. — Gamla Stockholm. — Svenska folket. — Nytt omslag. — Det nya riket. — Herr Bengts hustru. — Lycko-Pers resa - VIII. Utrikesresa. — Dikter. — Vistelse i Paris. — Bekantskap med Björnson och Lie. — Sömngångarnätter. — I Schweiz. — Inflytande från Rousseau. — Strindberg blir socialist. — Likt och olikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I O 2 AUGUST STRINDBERG
dramatiskt sätt, med dräpande Voltairesk kraft, äro här
samhälls-orättvisorna och hyckleriet blottade.
Den sista berättelsen, tryckt först i början av 1890-talet, är
Vid likvakan i Tistedalen, där en natt vid Karl XII:s bår
livmedikus Neuman, »en mästare i likrevning», för löjtnanten, som
vakar tillsammans med honom, ger ett tvärsnitt av kungens
karaktär och liv. Hans porträtt av Karl XII är fullt av nya
synpunkter, och hela den karolinska stämningen är framtrollad
med enkla medel.
VIII.
Vid denna tid kände Strindberg, att han måste bort.
Förhållandena i hemlandet blevo honom olidliga. Som alltid hade
han ekonomiska bekymmer. Arbetet på biblioteket kunde
knappast, trots Klemmings fortfarande bevågenhet, vara honom
be-hagligt. En av kollegerna hade han på ett föga smickrande
sätt avmålat i »Det nya riket», och vissa andra av kamraterna
vöro honom också avoga. En människa, så känslig som
Strindberg, led av den kritik, som riktades mot honom, och i
sin misstänksamhet överdrev han nog betydligt. Trots sin
ungdom betraktades han i själva verket som en av landets
förnämsta författare, den löftesrikaste av alla, och han hade vänner
och beundrare inom alla klasser och åldrar. Snoilsky satte
honom högt, och Viktor Rydberg lär ha tänkt på honom som
kandidat till Beskowska resestipendiet.
Om Strindberg lämnade Sverige, berodde det kanske icke
minst därpå, att han var rädd för att ej kunna stå fullt fritt
och självständigt. Då som alltid satte han sin konst, sin
kallelse över alla andra hänsyn. 1883 bröt han upp och for till
Paris, alla konstnärers och författares paradis under åttiotalet.
Men innan han reste hade han slungat ännu en bok i huvudet
på de hemmavarande. Det var hans Dikter. Medan
korrekturet ännu lästes, var han över gränsen.
Diktsamlingar voro vid denna tid något ovanligt. De hade
avlösts av novellsamlingarna. Av de unga var det endast Bååths
dikter, som betecknade något nytt. Strindberg själv hade flera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
